Konstnären har ordet: Carla Zaccagnini om Lindängen

Kvinna som sitter på en asfaltsgård.
Konstnären Carla Zaccagnini har gjort verket ”Jaguars can’t be seen and yet they sing” på Lindängen i Malmö.

Konstnären Carla Zaccagnini har jobbat med Malmö stad och boendenätverket Gatukraft i projektet Konst händer i Lindängen, Malmö. 

Carla Zaccagnini, berätta om verket!
– Konstverket består av två lekplatskaruseller, där var och en är kopplad till en speldosa. När de snurrar spelas delar av en melodi. Ursprungsmelodin kan återskapas om karusellerna synkas på ett visst sätt. Om de inte gör det kommer tonerna att bilda andra melodier och komponera nya sånger. Det handlar om att göra något tillsammans, hitta takten och förbindelsen; där du börjar tar jag vid.

Hur föddes idén?
– Idén har utvecklats i samarbete med Gatukraft. Vi har även arbetat med lärare och elever vid Lindängeskolan. Ett viktigt moment var en workshop vi höll tillsammans med några illustratörer. De gjorde teckningar utifrån vad människor tyckte skulle få dem att stanna i Lindängens centrum i 30 minuter. Vi fick ihop 79 teckningar allt som allt. Många handlade om musik, andra om lekplatser och det var startskottet för mitt förslag. Sedan utgår jag så klart från mitt tidigare konstnärskap och sådant som jag har gått och funderat på. Originalsången är Den svarta tuppen, en spansk kampsång från 1962 som kritiserar totalitarism. Sången upplevs som daterad i dag, trots att världen inte har förändrats särskilt mycket och jag gillar idén att melodin som ekar om och om igen kan få människor att minnas orden. Någon kanske sjunger den för några barn som leker, en annan när den går och handlar mat. Jag vill gärna föreställa mig att dessa ord långsamt vaknar till liv igen.

Hur har ni arbetat?
– Processen började med Gatukraft, en grupp engagerade invånare i Lindängen. De var väldigt entusiastiska och vi hade möten där vi diskuterade idéer och olika workshops; en höll vi på julmarknaden och en vid Lindängeskolan. Det gav mig en hel del material att jobba med. Sedan presenterade jag tre idéer för Gatukraft och vi hade väldigt intressanta diskussioner som ledde fram till vissa förändringar. Men efter det så blev gruppen mindre och mindre närvarande och de föreslog att vi skulle involvera barnen vid Lindängeskolan i det slutgiltiga arbetet med skissen.

Vad har varit de största utmaningarna?
– Tajmingen mellan alla parter var utmanande. Vissa perioder var väldigt intensiva och vissa var väldigt stillsamma. De två karusellerna speglar processen på ett bra sätt, de kan inte spela samma låt utan att komma överens om en startpunkt och en takt. Ibland rörde vi oss framåt, ibland väntade vi och kanske gick vi i cirklar några gånger.

Vad är ditt tips till andra som vill göra liknande projekt?
– Jag vill inte ge några direkta råd, men jag kan säga vad som var viktigt för mig. En sak var att hitta balansen mellan att göra ett hållbart verk och ett finkänsligt verk, att det skulle finnas en kroppslig upplevelse, i flera lager. Så har jag tänkt när jag jobbat med offentlig konst tidigare. Det var också viktigt att konstverket inte var för självsäkert i sitt uttryck. Låten jag valde kan brytas upp och bilda en mängd olika melodier som inte ännu existerar. Dessutom kan karusellerna snurras i motsatt riktning och då aktiveras inte speldosorna. De som använder verket kan välja tystnad.

Text: Elias Arvidsson