Debatt om konst är ett sundhetstecken

All konst väcker känslor. Men ibland väcks även ett motstånd som blir till en debatt om konstens roll i samhället. En kontrovers kring ett konstverk startar ofta när olika tolkningar av verket kolliderar, antingen för att verket signalerar något kontroversiellt eller för att olika ideologiska uppfattningar krockar.

Det kan även handla om en enskild del av ett verk som förstoras upp och som när det plockas upp av media förvandlas till en svart-vit debatt utifrån den onyanserade motsatsparet för-emot, vilket varit fallet med exempelvis Anna Odells psykosperformance och Lars Vilks rondellhundsteckningar.

Det fria samtalet kring konst
Samtal och diskussioner om konst är ett sundhetstecken och en del av en svensk demokratisk tradition, som vi medborgare bör vara stolta över. En konstdebatt ställer ofta relevanta frågor på sin spets då den kan kretsa kring centrala frågor i samhället som könsidentitet, vår gemensamma ekonomi, det offentliga rummet eller individens rätt till sina känslor eller sin kropp. Debatter om konst bör därför inte ses som en negativ bieffekt, utan tvärtom, som ett bevis på dess kraft och öppenhet inför vår tids stora frågor. 

Permanent konst eller ”lös” konst
Offentlig konst har flera dimensioner som konst på museer, konsthallar eller offentliga arbetsplatser sällan har: Den offentliga konsten är oftast permanent och vänder sig direkt till medborgare som bor eller rör sig kring en specifik plats och inte till intresserade besökare som självmant brukar besöka museer och gallerier. Den ”lösa” konsten är enskilda verk som kan hängas om, plockas ned och dyka upp i nya sammanhang över tid, vilket kan betyda att ett verk som väcker mycket upprörda känslor på en plats, senare kan visas på en annan utan att väcka uppståndelse. Ingen kan veta huruvida ett verk skapar kontroverser eller inte, inte ens de mest erfarna experterna i konstvärlden.

Konst som bärare av värden
Den traditionella uppfattningen om konstverk är att de skapar positiva känslor, utan störning i det vardagliga flödet runt ett verk och dess närhet. Men den synen på konst är föråldrad. Konstnärer som på uppdrag av Statens konstråd eller andra aktörer inom offentlig konst gestaltar en miljö eller skapar ett verk för en viss plats gör det ofta för att väcka frågor, tankar eller känslor, snarare än att enbart utstråla skönhet eller behaglighet. I dag är konsten så mycket mer än enbart en bärare av positiva eller behagliga idéer. Konsten kan få oss att tänka och känna kring fenomen som vi annars tar för givna, exempelvis An Imagined City av Jonas Dahlberg, där han immaterialiserar arkitektur, eller Blue Orange av Katharina Grosse som omformulerar vad ett hus och en plats kan vara. 

Kulturkrockar och värdekrockar
I Sverige har vi en lång tradition av att producera offentlig konst. Statens konstråd bildades 1937, mitt under uppbygganden av den svenska välfärdsstaten och trygghetssystemen. Under lång tid har befolkningen och den demografiska spridningen i landet varit relativt homogen, inte minst vad gäller tro, kulturell härkomst och politisk uppfattning. De senaste åren har Sverige dock genomgått stora demografiska skiften; fler människor, nationaliteter, språk och kulturella värderingar än någonsin samsas nu i det gemensamma rummet och deltar i det offentliga samtalet. Det ställer allt större krav, inte bara på konstnärer utan även på alla som arbetar med att finansiera, producera och kommunicera offentlig konst. Om konsten inte kommuniceras genom väl valda ord, kommer någon annans ord att styra samtalet om den. 

Skiftet mellan hantverk och idé
För ett par hundra år sedan var konstnärer i Sverige och Europa främst intresserade av att framställa sig som imponerande hantverkare inom måleri, grafik eller skulptur. Under 1900-talet skiftade detta och konstnärerna blev lika mycket idéskapare som hantverkare. Den vid 1900-talets början inflytelserike konstkritikern Roger Fry, skrev att några av den tidens målare (de post-impressionistiska konstnärerna) nu var mer intresserade av verkligheten än att genom måleriet skapa en illusion av verkligheten. Därefter blev det mindre och mindre viktigt att försöka avbilda verkligheten så exakt och illusoriskt som möjligt. Snarare kom konstnärer att skapa fiktiva bildvärldar, influerade av verkligheten, och har de senaste hundra åren alltmer närmat sig samhället och den sociala verkligheten. Detta ökar naturligtvis konflikterna kring vad ett konstverk ”vill säga”, och hur det omtalas eftersom fler uppfattningar och perspektiv samsas i det offentliga samtalet.

Konsten följer sin tid
Idag kan konst i offentligheten vara allt från en tillfällig dansföreställning till en lampa, en kolteckning eller ett subtilt ljudspår. Konsten kan alltså inte bedömas som helhet, utan varje verk är känsligt för sitt sammanhang och sin aktuella plats, det inkluderar även publiken som upplever verket. De förväntningar som en individ har och själva presentationen av verket formar hur verket tas emot. Men trots pedagogisk förmedling av konst kan motargumenten följa samma resonemang, gång på gång. Att vara förberedd på dessa och kunna ta debatten när den väl dyker upp är en viktig del av att behålla förtroendet hos publiken, inte bara för oss som myndighet utan för hela kulturområdet som sådant.