Hanna Ljungh

Vivisections, panorama I-III

Att skära i någonting som lever, vivisektion, kan betraktas som en brutalt blodig och morbid företeelse. Vi kanske förknippar det med kliniska operationssalar och vetenskapliga experiment. Men vi kan även tänka oss jorden som en levande organism som vi skär igenom när vi exploaterar naturens resurser, något vi sällan vill kännas vid.

Hanna Ljunghs verk Vivisection, panorama I-III är en del av det större verket Vivisections, fotografier av materiella lager i nästan mänsklig skala. Lagren bestående av byggmaterial, färg och cement, men också små detaljer som ett smycke eller en tygbit finns i massan, endast synlig vid närmre inspektion. Det ser ut som jorden i genomskärning, de lager geologer tittar på för att försöka tyda människan och naturens utveckling. Lagren är ett uttryck för historiens utveckling och förändring i imperfekt. Någonting som är avslutat och som lett fram till där vi befinner oss nu. Samtidigt så är det ett av få tillfällena att betrakta historien i presens, tiden blir här fysisk.

I Vivisections betraktar Hanna Ljungh jorden och tiden som någonting levande. Något som går att se, ta på men också något hela vår existens grundas på, marken vi står på. Skiljelinjen mellan naturen och det människan skapat är nästintill omöjlig att göra. För i den historia som kommer till uttryck genom vivisektionen av jorden så finns vi människor hela tiden med.

Samtidigt så finns någonting befriande i att betrakta historien som föränderlig, tänka att saker fortfarande kan utvecklas och ifrågasättas. Detaljerna som skymtar i lagren är små berättelser som också är en del av helheten. Det är människans möjlighet att påverka naturen men också historien.

Glimtar från samlingen