Curatorstext av Marianne Jonsson

I granskogens mystiska dunkel finner Ellen Ehk Åkesson sina symboler och förundras över den helhet människan bara är en liten del av. Skogen viskar berättelser om igår och imorgon, nätet under marken bär på uråldrig kunskap. Likt berättelsen om Narnia av C.S. Lewis förmedlar hennes verk uppfinningsrikedom och berättelser som öppnar upp nya världar och miljöer.

Ellen Ehk Åkesson arbetar med naturen och skogen som huvudmotiv. För Polisutbildningen på Södertörns högskola har hon skapat det starkt visuellt och stämningsbärande verket Sten och Lykta. Gestaltningen består av två fristående objekt i brons som samspelar utanför Polisutbildningens huvudentré, och skapar en rörelse och rytm, både exteriört och interiört. Verket kopplar samman den omkringliggande platsen med skogspartiet strax bakom den nya byggnaden och gaturummet. Här, framför Polisutbildningens nya huvudentré, växer en social mötesplats fram där veckade, omfamnande murpartier skapar sittplatser. Ellen Ehk Åkesson kopplar uppfinningsrikt samman sitt formspråk med Polisutbildningens grundläggande visioner där den uppvärmda stenen symboliserar trygghet och tålamod. Som hon själv beskriver det ”vilar stenen tung och trygg, står emot väder och vind och betraktar tålmodigt de varelser som hastar förbi genom årtusenden. Lyktan växer sig slingrande upp genom marken, kraften viker inte för något, och i sin strävan uppåt lyfter den marken som fastnar och förenas i dess yta, jord och lera blandas med blad och frukter från kunskapens ek, den akademi som växer alldeles intill. Längst upp hänger glaslyktan, en ljusbärare som lyser upp trädets skugga och leder vägen in.”

Sten och Lykta är starkt förankrat i polisens symboler och emblem, där eklöv signalerar styrka, beständighet och uthållighet. Facklan som symbol representerar upplysning, underrättelse och kunskap. Ellen Ehk Åkesson arbetar med ett tema som hon kallar ”Dagdrömmar från sin barndoms skogsland”. Symboler för starka upplevelser och insikter bildar tillsammans en ny natur. Skogen har blivit det filter igenom vilket hennes erfarenheter av att vara människa silas. Naturens mönster visar sig i fraktaler av rötter, ådror och nerver som möter kroppar av tyngd och fukt. Mystik och grundlagar gifter sig inom naturens eviga kretslopp av uppbyggnad och nerbrytning. Scenen är densamma som för hennes lek som barn; mossan med dess kryp, gölens svarta vatten, doften, taket som bildas av trädens enorma kronor. I verket Sten och Lykta har Ellen Ehk Åkesson lämnat skogens yttre gestalter och klivit in i dess inre. Där söker hon sig mot skogens dunkande mittpunkt och fångar platsens genius loci – dess skyddsande. Det organiska formspråket i dialog med det strama arkitektoniska uttrycket kompletterar varandra och skapar en större helhet.

Text av Marianne Jonsson, curator, Statens konstråd