Jag har alltid upplevt artificiellt ljus, immateriellt och formlöst, som problematiskt att hantera i konstnärlig gestaltning, även om ljus bundet till en källa alltid har någon slags form. Det artificiella ljusets frivola attraktion utgör en frestelse man som konstnär bör förhålla sig kallsinnig till. Ett okritiskt öga låter sig gärna duperas, skenets immateriella beskaffenhet bländar alltför lätt.

Ljusets potentiella egenskaper måste ges form, infogas i ett sammanhang, vara en del i en konstnärlig gestaltning. Tidvis finns ibland en alltför lättsinnig attityd till användandet av artificiellt ljus, man är lite väl förtjust i dess inneboende egenskap. En förälskelse som gör gränsen mellan konst och ljussättning lika undflyende som skenet. Inom den samtida konsten finns emellertid intressanta exempel med konstnärer som utnyttjat ljusets skiftande kvaliteter i förhållande till bilden, objektet och rummet.

Som målare är jag ständigt upptagen av ljuset som fenomen, en relation mellan färgens kulör och dess valör. Att gestalta imaginärt ljus i ett stoff, som akrylfärg exempelvis, är att arbeta med lite andra förutsättningar. Ljus i den meningen är en abstraktion, en illusion på plan yta, en tvådimensionell relation formad i en materia. Det märkvärdiga är att upplevelsen av ljus i den betydelsen kan få en övertygande kraft.

För det konstnärliga uppdraget i Örebros nya konferenscenter Conventum, ett samarbete mellan kommunen och Statens konstråd inbjöds David Svensson. En ung konstnär som arbetar med det jag ovan framställt som problematiskt. Han har på ett till synes självklart och enkelt sätt närmat sig frågan, som för honom inte verkar vara något större problem.

Med ett antal olika objekt har han skapat en gestaltning med artificiellt ljus i en bärande roll. En visuell berättelse i fyra stationer, där reflekterande korrespondenser förstärker sammanställningens poetiska uttryck. Han har skapat en vacker lyrisk komposition med en fängslande fiktiv rörelse mellan de olika delarna.

David Svensson har med installerandet av särskild armatur och gardiner förvandlat den glasade gång, som förbinder det gamla kulturhuset och det nya konferenscentret, till en lysande tub under kvällstid. En åtgärd som artikulerat mötet mellan de två byggnaderna och som ger förbindelsegångens form större pregnans. Han har med transformerandet skapat en händelse för även de utanför stående.

När man passerar genom gången och kommer längre in i byggnaden möter vi bilden av ett annat slags ljus, ett stort fotografi föreställande ett växthus. För att maximera odlingens progressivitet har man där med artificiellt ljus omvandlat natt till dag, förvandlat växthuset till en lysmask. Det är en nattlig bild tagen någonstans på den skånska slätten, David Svensson är bosatt i Malmö. Ett minne som erinrar oss om det vi just passerat, om vi så vill.

Längre bort i samma rum har han installerat en stor konvex oval i taket, mycket slät och mycket svart. Som en liten bottenlös tjärn sitter den i det vita taket. När man närmar sig upptäcker man snart att ovalen reflekterar det omgivande ljuset.
En djup svärta som återger sin motsats.

Vänder man sig om för att använda spiraltrappan, som förbinder de olika våningsplanen, kan man råka på en transparent dörr i den glasade fasaden. En bild som med dagsljusets medverkan elegant kommenterar gestaltningen om ljusets olika skepnader. Vi ser en genomskinlig teckning, skir nästan hemlig genombruten av ljus. Är dörren en fingervisning för vår fantasi, handlar berättelsen om att vara innanför eller utanför. Ger vår spegelbild reflekterad i den svarta ovalen besked?

Kjell Strandqvist