För den om- och tillbyggda församlingsgården - den nya mötesplatsen - etablerar Gunilla Kihlgren, genom det tvådelade konstverket i glas, en samtida bild av Maria. Maria som symbol och ikon. Men också Maria som en kvinna bland kvinnor, som mor bland mödrar. Fylld av livet.

I det östra fönstret böljar, virvlar och vrider sig hårsvallet av honungsfärgat glas. Vill man, så läser man också in profilen av ett ansikte i det bärande, bakomliggande rutnätet av metall. I det södra fönstret svävar Maria mantel. Två bönformade objekt - tungt röda - anas genom manteln av glas. Två aortor - symmetriska - som symboler för livet, smärtan, blodet. Opalinglaset skimrar och vibrerar. Den speciella glasmassan glöder med en halvtransparent mjölkighet, med stråk av blått och gult när ljuset bryter och reflekteras.

Innan det stora arbetet i hyttan tog vid studerade Gunilla Kihlgren teologiska, kultur- och idéhistoriska tolkningar och föreställningar om Maria och den historiska bilden av henne. Och långsamt växte idén om den egna Maria fram. Tog plats i glasmassans tyngd och bräcklighet. Tog plats i de egna färgerna; bärnsten och honung, det röda, det halvtransparenta. Det böljande håret, individuellt formade slingor i massivt varmt glas med ett randmönster i strukturen och den strama manteln av gjutna glasblock blir till en poetisk, mångbottnad och mycket personlig, tolkning av Maria. En helhet, en bild för vår egen tid.