En ung kvinnas ansikte vilar i staden, tar in den tomma plats som breder ut sig mellan Pedagogens byggnader i centrala Göteborg. Marit. Förbipasserande möts av hennes intensiva blick som riktar sig bort, över Vallgravens vatten, mot Alléns smala parkremsa och trafikbrus. 

Anne-Karin Furunes (f. 1961) bild av den unga kvinnan består av tre aluminiumplåtar på vilka den fotografiska förlagan har överförts till ett raster av noggrant utskurna hål med varierande storlek och täthet. Det är denna perforering, denna frånvaro av yta, som skapar bilden. Varje ansiktsdrag är därför en anhopning av håligheter. 

Att ställa sig för nära denna bild är att förlora den. Det är som att vara barn igen, och sitta med näsan tryckt mot tv:ns skärm (fastän man inte fick) och se hur bildens former och valörer löstes upp och försvann i en myriad av pyttesmå moduler - och häpna över att alla den differentierade bildens minsta beståndsdelar var så enkla, och så märkvärdigt lika varandra. Hålen i Anne-Karin Furunes verk framstår på samma sätt. På nära håll saknar de verkligen all slags magi. Men om man backar från denna närläsning, blir vid någon obestämd punkt bilden till bild igen. Hålen, som till synes slumpmässigt varit spridda över aluminiumplåtarna, börjar i takt med det växande avståndet mellan betraktare och verk att bilda mönster, skuggor och linjer, och Marits ansikte blir åter synligt.

Anne-Karin Furunes har i andra arbeten utgått från arkivbilder, och på ett liknande sätt framställt ansikten. Ansikten som framträder ur historiens förgänglighet och glömska för att åter bli och vara. Marit kommer ur en serie fotobaserade arbeten som haft en annan utgångspunkt, där en studiosituation med polaroidkamera i storformat upprättats direkt i stadsrummet, på gatan, och där unga kvinnor som passerat förbi blivit tillfrågade om de velat delta med sina porträtt. Marits ansikte framträder därför inte ur förgänglighetens kontext, utan snarare ur mängdens, ur den anonymitet och osynlighet som den urbana miljön bidrar till att skapa. Vid sidan av materialets gäckande spel mellan närvaro och frånvaro, och bortom fascinationen inför flickans fastnaglande blick, finns det utrymme för en mer politisk läsning av verket. Den handlar om unga kvinnors svårighet att ta plats - i stadens rum såväl som i privata eller mediala - utan att vara dekorativa eller avklätt säljbara.

Ann-Charlotte Glasberg Blomqvist