Kroppen: ett bländverk

Beroende på väder framträder Domain (Maria) mer eller mindre tydligt där den står på taket till Danshögskolan. En disig dag grånar den tunna skulpturen och antar nästan samma färger som luften runt omkring. När solen skiner fångar stålstängerna upp ljuset, reflekterar och kastar ut ljuset igen. I båda fallen är det svårt att tydligt se själva skulpturen. Om det är materialet - stålet - man syftar på. Skulpturen allierar sig visuellt med vädret och ljusförhållandena. Symboliskt refererar den till olika sinnesstämningar: att känna sig grå, melankolisk, nästan upplöst, eller sprudlande solig som emanerar gestalten själv ett starkt ljussken.

Genom hela sitt konstnärskap har den brittiske skulptören Antony Gormley (f. 1950) intresserat sig för den mänskliga kroppen. Dess fysiska utsträckning i rummet, huden som dess yttersta punkt - men också för känslan av kroppen som förvaringsplats för den man är: var börjar och slutar man? Vid huden? Eller är man så långt som man ser? Gormley betraktar kroppen som en plats man vistas i. Han talar om huden som ”en behållare för personlig rymd”. Vad är min kropp för sorts plats? Den frågan går som en röd tråd genom hans konstnärskap. Men också: vad är den en plats för? 

Under 1900-talet är det framförallt inom den offentliga skulpturen som man finner den mänskliga gestalten visualiserad - ofta i form av nakna damer, lekande barn, soldater i krigsmonument och så vidare. Något generaliserande kan man säga att den modernistiska konsten inte gärna befattade sig med bilder av människokroppar (medan både den som skapar och den som betraktar har och är en kropp). Konsthistorien däremot kryllar av kroppar. När Gormley slog igenom som konstnär i början av 1980-talet ansågs just hans intresse för att skildra den mänskliga kroppen som något nytt. Säkert också som något länge saknat. 

Under många år arbetade Gormley uteslutande med avgjutningar av sin egen kropp i material som betong, bly och järn. Avgjutningarnas yttre former var antingen en något stiliserad, tämligen anonym, form av en mänsklig gestalt, eller ett block. Ett stort antal ”kroppsbehållare” (body cases) av bly hör till hans mest kända verk. De återger olika poser (kroppen rättuppstående, liggande, hopkurad, framåtböjd) och betraktade som en helhet handlar de om kroppsliga positioner - hur kroppen relaterar till det rum den befinner sig i. Och vidare, hur kroppen är ett erfarenhetsinstrument på samma gång som den är en behållare för dessa erfarenheter. Ibland placeras skulpturerna direkt på golvet, ibland högt upp på en vägg, eller så hänger de huvudlösa ner från ett tak. Men Gormley har också låtit placera några utomhus i stadsmiljö, där de står som (plats-)markörer och tvingar betraktaren/ den förbipasserande att väja: de fungerar som koreografiska incitament. 

De inre håligheterna i såväl bly- som betongskulpturerna har formen efter den avgjutna - levda - kroppen. Den unika formen är identisk med sin indexikala referenspunkt: Gormleys egen kropp. Just han passar precis in i skulpturen - därav benämningen kroppsbehållare.

Men även om tomrummet och konstnärens kropp har samma form i de här verken, liknar de inte alls varandra. De ser inte ut som varandra. Ändå kan man säga att håligheten är ett porträtt av Gormleys kroppsliga område. Det är här som ”det nya” visar sig: kroppen som en plats att vistas i. Tänk dig: att du är en plats. Vad är du för en plats? Och var ligger den förresten?

Sedan 1960-talet har det talats mycket om platsspecifik konst - det är konst som utgår från en specifik plats och relaterar direkt till och för en dialog med den. I relation till Gormleys skulpturer skulle det kunna förstås som att vi alla är platsspecifika genom våra kroppar. Platser med olika topografiska höjningar och sänkningar, igenkännbara strukturer. Men även om kroppen i sig förstås som en plats att vistas i, kan platsen som sådan förflyttas: när vi tar ett steg. 

I flera verk har Gormley arbetat med människor som bor och lever på den plats han är inbjuden att göra en utställning. I verket Allotment annonserade han i Malmös lokaltidningar efter modeller: personer i olika åldrar och storlekar, barn och vuxna, fick sina kroppar uppmätta. Skulpturerna består av vita block med små hål som refererar till den speciella personens längd och hålen till näsa, öron och könsorgan. De ser alla nästan likadana ut, men har olika utsträckning i rummet. Det finns en trygghet i det. Men också ett visst obehag - att bli tagen för någon annan. På ett subtilt (fast formalt brutalt) sätt handlar detta verk om existentiella frågor: om att vara någon. Om en autonom plats som bara är ens egen - platsen för ens jag. Betongen refererar här till det okränkbara jaget. Men också till ett ”jag” som även kan vara ett ”du”.

Också Domain (Maria) har en alldeles särskild kropp som sin utgångspunkt. Detta är centralt för Gormley. De färdiga verken kan vi alla relatera till, men verket i sig behöver en specifik kropp som det utgår ifrån. Måtten är inte vilka mått som helst, utan är tagna från en riktig kropp, en unik plats där specifika erfarenheter är samlade. I arbetet med den här skulpturen valdes en av Danshögskolans studerande ut genom lottning och fick åka till Gormleys ateljé och agera gjutform. Skulpturen skiljer sig dock mycket från de tidigare verken.

Runt 2000 började Antony Gormley söka sig mot ett mer upplöst formspråk. Inspirerad av kvantmekanik och kaosteori, började han tillverka sina skulpturer av en mängd metallstavar som fastlödda i varandra byggdes upp till en visuell gestalt. Ramen - eller gränsen - för den rumsliga utsträckningen var fortfarande en människokropp, men istället för att kapsla in den specifika kroppens volym (som en hålighet) användes ett stort antal mätpunkter för att strukturera gestalten. Med verk som Domain (Maria) kan man se att detta nya intresse sammanfaller med de tidigare så kallade expansion pieces: Still Running från 1991 är ett av dessa verk. Där intog konstnären en springande pose, men istället för att gjuta av kroppen direkt, mättes ett större område ut: som att dra en linje en halvmeter utanför kroppens gränser. Resultatet blev en stor svällande form som på inget sätt visuellt avslöjar sin utgångspunkt. 

Med Domain (Maria) har Gormley istället arbetat inåt. Gipsformen som skapats vid avgjutningen klyvs i två delar på längden och mätpunkterna är placerade på insidan av gipsformen. Det är inom dessa punkter som skulpturen sedan struktureras upp av metallstavarna. En halva i taget och sedan löds de samman. Kvar blir en öppen, transparent, struktur, som släpper igenom luften (som en tredimensionell teckning). Från vissa håll framträder kroppsformen, från andra framstår skulpturen som en kaotisk ansamling av streck. 

Positioner skapas genom mätning - alla partiklar vi består av är i ständig rörelse. Att tänka sig ens rörelser, och liv, som en fixerad position efter en annan vore som att röra sig (eller leva ett liv) i stackato. Men det är genom positionsbestämning som det är möjligt att mäta ut: sin plats, sitt kroppsliga område. Domain (Maria) är Marias område i skala 1:1.

Malin Hedlin Hayden