En kärleksträdgård

Det finns en särskild sorts melankoli vid en viss typ av skolor. Även om det är länge sedan man slutade skolan slungas man tillbaka i tiden. Man är sexton år och nynnar Pink Floyds ”Another brick in the wall” när man går över den stora asfaltplatsen framför entrén, en flaggstång, cykelställ, några ryggstödslösa bänkar, dörren in på skolan är som ett litet hål.

Så är det att gå mot Platensskolan i Motala. 

Och väl därinne, korridorerna, de blanka linoleumgolven, lysrör, klassrum på rad. Alltid långt att gå, ofta trångt, alla klassrum identiska. Allt uppbyggt efter den logik som var sextio- och sjuttiotalsskolan. En sorts statiskt, jämlikt, lärande. En skola byggd för att vara icke-hierarkisk, platt.

Ett konstverk på en sådan plats riskerar alltid att bli en välvillig dekoration och som sådan närmast förolämpande. Lite som de där målningarna som de intagna på Österåkersanstalten gjorde tillsammans med Konstfacksstuderande på 1970-talet. Mona Lisa och regnbågar i kulvertarna.

Det är en fin gräns den mellan att ljuga och att erbjuda en alternativ verklighet. Men Pia Cederberg, rektor på Platensskolan, tvekar inte när hon ska beskriva vad de nya innergårdarna som Backa Carin Ivarsdotter (f. 1973) och Håkan Johnsson (f. 1966) gjort kan bli för Platensskolan.

- Här finns en vision av något annat, säger hon.

Det knastrar när vi går på det nylagda grova gruset på den nya innergården. Ett helt annat ljud än klapprandet eller gnisslandet i linoleumkorridorerna. Gården är ännu så nyanlagt att varje liten växt syns ensam. Snart ska de ha gjort gröna mattor mot väggarna.

- Det här är en del av det andra. Ett annat sätt att tänka, säger Pia Cederberg.

En del av det andra, i relation till den skola man ärvt och som man arbetar i varje vardag. Pia Cederberg ser uppriktigt lycklig ut över detta nya tonfall.

Det är faktiskt lite svårt att förstå hur Backa Carin Ivarsdotter och Håkan Johnsson kunde få en så romantisk idé på en plats som den här. Eller kanske inte, Fucking Åmål är ju till exempel en väldigt romantisk film trots, eller kanske tack vare, den djupa melankoli som ligger över småstaden. I det här fallet kan det bland annat ha att göra med att Backa Carin gick i ungdom när hon kom hit. 

- Jag började fundera på den där åldern, på gymnasiet, när så mycket är magiskt och så mycket är jobbigt, det var en viktig tid för mig. Den känslan var en inspiration, säger Backa Carin.

En inspiration för att förändra den där glömda platsen mellan två ytterväggar, en i ljus betong och en i tegel, en innergård där det stod en staty av en liten pojke från en annan konstnärlig utsmyckning, eller pojken låg faktiskt ner med sitt stora fundament under fötterna, bland sjuttiotalsbuskar och VA-rör. 

Långt från sagans värld.

Men det var dit de ville på något sätt. Sagotanken fick snabbt uppskattning på skolan. Eleverna ville ha sittplatser, ett ställe att träffas på. Backa Carin och Håkan provade sig fram i sagoskogen. Speglar, japanskt, natur men ändå inte naturlikt, ljud, vad är det som ska låta? Vatten? Grus? En glänta, ett skogsbryn, ett hav.

- Det skulle vara taktilt, säger Backa Carin.

Romantiskt var det. Jag frågar Håkan om det är svårt att vara en romantisk landskapsarkitekt 2006.

- Det var ett tag där jag tjafsade lite, i början, jag ville ha trädäck, prydnadsgräs, all den där vanliga landskapsarkitektrekvisitan när det ska vara lite Japan och lite natur, säger Håkan och erkänner:

- Jag kan ärligt säga att jag inte skulle ha kunnat göra det här själv.

De låga glasbänkarna har infällda speglar, men också brandgula mönster, närmast som hällristningar som istället för att spegla släpper igenom det ljus som kommer från lamporna som sitter under. Ljuset tar sig upp i träden, bladverket kryper ner i spegelskivorna. En av spegelskivorna har en lite högre kant. Där stannar vatten kvar och blir en liten vattenspegel. Gruset blir grövre ju längre ut mot kanterna man kommer. Och kanterna är brandgula stålband som slingrar sig runt växterna, flera av dem gröna också på vintern, spansk näva, baltisk murgröna, spetsmössa.

Elevrådet hade några synpunkter på det första förslaget. Bland annat att det var för kalt. ”Ska det inte vara mer rumsligt” sa en elev som läst in sig på sin arkitektprosa. Då kom de japanska dubbelblommande körsbärsträden in. Romantiken tätnade.

- Jag var lite rädd att konsten skulle försvinna in i växtligheten, säger Backa Carin som länge höll kvar en darling i projektet. Speglarna som skulle hänga i luften, på linor kanske, vrida sig, spegla saker. Men det blev för svårt. Vad skulle hända om det blåste, hur skulle de fästas. 

- OK, vi skiter i de hängande speglarna sa jag till slut, säger Backa Carin. 

Det finns gott om symboler och bilder att gripa tag i på de där små gårdarna. Pia Cederberg talar om att spegla sig, att kunskap handlar om det, att skolan gör det, att spegla sig i sin omgivning. Där finns växandet, föränderligheten. Men kanske blir den här platsens själ som bäst fastnaglad i Backa Carins första känsla av vad hon ville göra:

- En kärleksträdgård.

Dan Hallemar