Visuell rebus

Var finns den? Ligger den i eller bakom de två stora glasfasaderna i det nybyggda Rättsmedicinalverket i Linköping? Carina Seth Anderssons (f. 1965) Parallella linjer är så återhållen att den nästan försvinner i White arkitekters nya kontorsbyggnad intill ett gammalt regementsområde. Tekniskt består konstverket av några få färgade glas, metallfästen i underkanten av husets ytterfasader och en reliefverkan som är svår att skilja från den intill-liggande tunna konstruktionen. Jag önskar att jag kunde skriva om detta på samma sätt som glasväggarna tar tag i mig.

Det är lätt och öppet, till och med aningen förföriskt och utfört med en precision som är ovanlig inom svensk konst och arkitektur. Förebilderna, om de över huvud taget finns för Carina Seth Andersson, måste sökas inom den avancerade, internationella glasarkitekturen. Främst i Frankrike hos arkitekterna Dominique Perrault och Jean Nouvel men också inom de senaste årtiondenas teoretiska idébyggen. Framför allt anar jag ett tankesätt med rötter i Robert Venturis berömda bok Complexity and Contradiction in Architecture som tryckts i flera upplagor sedan den gavs ut av Museum of Modern Art 1966, hur underligt det än kan låta.

Sida efter sida visar Venturi hur en rad formelement och rent tekniska stödkonstruktioner återkommer inom mycket skilda kulturer. Linjespelet i en gotisk katedral (Rouen) kan påminna om ett listverk runt en blindentré till ett gravtempel i Karnak, Egypten. Och kolonnfördelningen i Syon House i engelska Isleworth har samma karaktär som i Horustemplet i Edfu, också det i Egypten. Venturi beskriver olika former av arkitektoniska analogier, ett slags specialiserat dekorativt språkbruk, som binder ihop historien i ett tätt nätverk av egenartade rumskaraktärer och där århundradena rusar förbi som sekunder. Det är lockande och suggestivt och kan lätt skapa tidssvindel.

Vad gör då Carina Seth Andersson? Samma sak som Venturi men utan de väldiga tidsdifferenserna. Hennes sparsmakade linjer (just parallella och utan skymten av romanska eller gotiska bågar) utmanar diskret White arkitekters konstruktion och markerar att den faktiskt skulle kunna ritas på ett annat sätt och med en annan rytm i de bärande delarna.

Egentligen ligger hennes tunna glasinstallation mycket nära den verkliga innebörden av ordet ”transparens”, ett modeord inom ny arkitektur. Hon bygger sitt konstverk lager på lager, skikt på skikt och skapar en överraskande spänning mellan de grå linjerna och de stora fönsterfasaderna. Det är inget annat än raffinerat och, vilket är en avgörande kvalitet, nästan osynligt för den som inte studerar byggnaden mycket noga.

Och det hela rör sig alltså bara om några få glasstreck, för att vara exakt sex (i den yttersta glasfasaden) och rytmiskt fördelade så att de tillsammans med speglingar från gatan och de bakomliggande stålpelarna, skapar en skog av tunna konturer och skuggbildningar. Det är mycket skickligt gjort och understryker också en evig diskussion inom arkitekturen om var fasaden slutar och interiören tar vid. I Parallella linjer är rörelsen obruten och flytande. Den sätter helt enkel inga gränser.

Återigen kan Venturi vara till hjälp. ”Supernärhet är snarare inklusiv än exklusiv”,q skriver han lite kryptiskt bland annat och tillägger att Louis Kahn (en av de stora heroerna inom 1900-talets modernism) skapade en rikedom i sina fasader med hjälp av ”ruiner… som omsluter hans byggnader.”w Samtidigt associerar Venturi till Bramantes Belvedere i Vatikanen som är omgiven av, eller snarare inskriven i, en serie antika pilastrar i putsytan, inte så olik Carina Seth Anderssons grå glaslinjer i Linköping. Alltså en form av omslutande, kommenterande, återblickande och lite förvirrande arkitektoniska inslag som skapar motsägelsefulla tidskrockar. Det låter komplicerat men är egentligen ett återkommande tema i all stilarkitektur, naturligtvis direkt hämtat från renässans och barock, som i sin tur utgår från den tidiga antikens byggnadssystem ”bärande och buret”, och som fortsatt under 1900-talet som en märkligt livfull men nästan osynlig formdiskussion.

Är det också så här den nya offentliga konsten kommer att utvecklas? Några av de bästa konstprojekten från senare år ligger mycket nära arkitekturen och verkar nästan leva i symbios med den. Ett exempel är förnyelsen av Stortorget i Kalmar (invigt hösten 2003) där konstnären Eva Löfdahl och det Londonbaserade arkitektkontoret Caruso St John tillsammans byggt upp ett starkt stadskoncept. Här är det omöjligt att skilja de enskilda delarna åt, allt samverkar för att etablera det offentliga rummet och förstärka de arkitektoniska, urbana kvaliteter som finns.

I Carina Seth Anderssons Parallella linjer finns samma potential. Enkelheten är imponerande och saknar alla expressionistiska, utmanande inslag. Det är i stället ”materialbundet”, ”konceptuellt”, lekfullt lågmält och kan på sin höjd uppfattas som en minimal rörelse bort från Whites arkitektur.
 
Det är över huvud taget befriande att möta den här typen av konstnärlig installation. Det är så mycket man slipper. Byggnaden får i det stora hela vara i fred. Och hela intresset ligger i att upptäcka de konstnärliga avvikelserna, de grå skuggorna, upprepningen av de skiktade nivåerna, försöka avgöra skillnaderna mellan det konstnärliga och arkitektoniska. Ja, egentligen förvandlas de få strecken till en sorts visuell rebus som bara dyker upp när anställda och besökare själva vill.

Själv associerar jag främst till den tidiga 1900-talsarkitekturen, till de ryska futuristerna som ville bort från det personliga och såg en kvalitet i de nya maskinmaterialen och i en arkitektonisk, konstnärlig värld befriad från 1800-talets romantiska, historiska återblickar. Linjerna var bara linjer, kunde de verka. Och färgerna fick plötsligt ett egenvärde som inte hade något med naturen att göra. Naturligtvis lika romantiskt och ”föreställande” som någonsin Venturis arkitektoniska analogier. Carina Seth Anderssons Parallella linjer tar betraktaren på allvar, skapar liv i de stora glasfasaderna och för in ett irrationellt moment i konstruktionen. Den gesten är värd mycket.

Peder Alton