ModifyTime - 21 - 17
Using old tooken - 2012-02-08 - 2012-02-08 - 2012-02-08

Färgkod Öckerö

Emma Linde

Projektledare: Marie Holmgren/Statens konstråd
Skriv utShare 

Färgkod Öckerö, platsen och vardagen

Den textila konsten har under lång tid varit stadd i expansion. Textilkonstnärer har sökt sig mot nya material och arbetsformer och konstnärer från andra fält har i sin tur lockats av textila tekniker, föremål och traditioner. I synnerhet kläder är ett område som appellerat till många konstnärer. Idéutbytet mellan konst och mode är inte något nytt, men har fått förnyad aktualitet under de senaste åren och manifesteras inte minst av att allt fler museer och konsthallar visar mode. Men bortom dragningen till catwalkens strålkastare och haute couturens extravaganta spel med begärets och den visuella retorikens koder finns också en annan sida av relationen mellan kläder och konst. Här handlar det mer om konstnärers intresse för vardagens klädedräkt som bärare av personliga berättelser och minnen. Det ordinära plagget, den använda textilen, lyfts in i konsten som något av en ready-made eller ett objet trouvé, laddat med sociala och psykologiska innebörder. Christian Boltanskis storslagna installationer av ihopsamlade plagg, frammanande historier med resonansbotten i klädernas okända ägares livsöden, kan nämnas som ett exempel.

Emma Lindes (f. 1972) Färgkod Öckerö skulle vid en första anblick kunna räknas till denna grupp av arbeten. Verket är en långsmal väv i flera delar, vars inslag består av begagnade kläder som skänks till konstnären av invånarna på Öckerö i Göteborgs norra skärgård, för vars hörsal väven är utförd. Men Emma Lindes verk bygger inte i första hand sin effekt på en anhopning av ett material, där mängden i sig resulterar i en visuellt slående bild. Det handlar inte heller enbart om förflyttningen av ett vardagsmaterial till en konstsfär, utan mer om materialets rent fysiska omformning - det är re-made snarare än ready-made. Vad som framstår som en bärande punkt är hanteringen, själva handhavandet av den insamlade textilen, omsorgen om de skänkta plaggen och vävningens bokstavliga förtätning av dem. Det är alltså inte bara kläderna i sig som ger laddning åt verket, utan också den tid som lagts ner på att sortera dem och den hantverksprocess som omskapat materialet till något det förut inte var.

Emma Lindes tidigare arbeten har ofta kretsat kring begrepp som samlande, sortering och uppmätning. I flera fall har hon utgått från en bestämd mängd av ett material, som en månads dagstidningar eller alla de plagg hon själv burit en vanlig dag. Materialet har klippts sönder, ordnats efter nya principer och omformats till bilder där betraktarens upplevelse handlar lika mycket om en igenkänning av det vardagliga som om en subtil vridning av samma innehåll, där det bekanta plötsligt uppenbarar sig som något annat.

I Färgkod Öckerö har det individuella perspektiv som funnits i flera av Emma Lindes föregående verk vidgats mot ett större sammanhang. Här är det inte konstnärens vardag som bildar utgångspunkt, utan en stor grupp främmande människors liv och minnen tillåts flöda in. Efter ett upprop i Öckerös lokaltidning om klädinsamling till det kommande konstverket fick Emma Linde ta emot hundratals plagg, kläder som hon sedan klippte till remsor, sorterade efter färg och slutligen använde som inslag i den sammanlagt tjugofem meter långa väven. Verket är utfört till en samlingssal, inrymd i en äldre byggnad som renoverats och byggts samman med det nyare biblioteket. Väven löper med vissa avbrott runt hela rummet, strax under taket. Motivet är huvudsakligen abstrakt, ofta med tydligt avgränsade, rytmiska färgfält som i vissa avsnitt kan påminna om block eller kurvor i diagram. I några fall kan man också skönja mjukt rundade, horisontellt orienterade former som tycks erinra om skärgårdens klippor - en möjlig hänvisning till den lokala miljön som dock inte blir särskilt framträdande i verket som helhet. På en del ställen finns också lätt avläsbara figurativa element i form av stiliserade människofigurer samlade i grupper.

Det har inte varit ovanligt att offentliga konstverk med detta slags placering burit på referenser till den lokala platsen och dess historia. Även Färgkod Öckerö skriver in sig i den traditionen. Men platsen och landskapet åkallas här inte genom direkt avbildning eller genom bruket av lokala naturmaterial. Inte heller finns några uppenbara kopplingar till historiska händelser eller personer. Platsens historia och landskapet representeras istället av de nutida invånarna, de människor som råkar bo där just idag. Och invånarna, i sin tur, låter sig representeras av sina ägodelar. Konstnären betonar på detta vis medborgarnas sociala och ekonomiska liv och den speciella gemenskap som ofta finns inom ö-samhällen. Det landskap väven ger en bild av kan alltså sägas vara öns sociala geografi. Här möter vi sammanvävda plagg av olika slag, från skilda generationer, textil som köpts, använts, ärvts, slitits, kasserats - och skänkts till konstnären kanske just med tanken att de älskade men avlagda persedlarna skulle få förenas med släktingars, vänners och grannars kläder.

Här finns öppningar mot en vidare diskussion kring klädernas roll i det sociala livet. Samtidigt som klädedräkten kan ses som en manifestation av den personliga identiteten, fungerar den även ofta som en markör för grupptillhörighet. I Emma Lindes Färgkod Öckerö kan man spåra enskilda plagg genom deras mönster och färger. Eftersom någon bit från varje inlämnat plagg vävts in kan alla som skänkte material känna igen delar av sina egna kläder. Men på samma gång som det personliga bidraget accentueras, kommer också kommuninvånarnas gemenskap till uttryck. Sammanvävningen av plaggen blir som en akt av försoning mellan det privata och det gemensamma; här är det möjligt att urskilja det egna samtidigt som detta med självklarhet ingår i ett större sammanhang.

Det är också värt att notera hur Emma Lindes Färgkod Öckerö söker sig bort från det monumentala. För några decennier sedan hade kanske en påkostad ridå eller större bildväv varit det givna valet för en textil utsmyckning i ett rum som detta. Men i stället för att låta en enskild, monumental bild dominera har konstnären givit arbetet en utspridd form där dess delar närmast infiltrerar rummet på ett lågmält och smygande vis. De till formatet ofta små vävar som sammantaget utgör konstverket liksom söker sig fram till och intar de tomma platserna mellan fönster, dörrar och tekniska installationer. Man kan naturligtvis se detta som att verket har måst anpassas till ett rum där det inte funnits någon självklar plats för ett bildkonstnärligt tillägg. Men vävens placering och den rytmisering av rummets mer anspråkslösa ytor som den åstadkommer poängterar också att verket och dess innebörder är kopplade till platsens vardag. Färgkod Öckerö hänvisar inte till något fjärran, väven öppnar inte ett illusoriskt fönster mot en abstrakt inre värld, utan utgår från och ingår i den fysiska verklighetens här och nu. Klädesresterna i vävens inslag, dessa delar av plagg som människor burit mot sin hud, skapar också en känsla av intimitet och närhet som man inte alltid möter i offentlig konst.

Det är lockande att jämföra Emma Lindes Färgkod Öckerö med ett annat verk ur den moderna svenska textilhistorien, Elisabet Hasselberg Olssons välkända Minnet av ett landskap, som sedan 1983 hänger i riksdagens plenisal. Det nedtonade, disiga landskap som frammanas i denna bildväv tolkas i allmänhet som en samlande symbol för Sverige. Väven, som utfördes i lingarn, fick också materialmässigt en symbolisk innebörd då människor från många olika delar av landet spontant bidrog med lin till arbetet. Det är inte bara bruket av insamlat material som på ett plan tycks förena de sinsemellan egentligen mycket olika arbetena Minnet av ett landskap och Färgkod Öckerö. Båda gör också anspråk på att gestalta en kollektiv, geografiskt förankrad identitet. Men där det förra konstverket gör det genom referenser till något avlägset och drömskt, markerar det senare sin plats i den direkt upplevda, av oss alla delade verkligheten. Och där Minnet av ett landskap använder sig av naturmaterial, gör Färgkod Öckerö bruk av avlagda konsumtionsprodukter. Olikheterna mellan arbetena bottnar naturligtvis i skilda utgångspunkter, både praktiskt och konstnärligt, men de säger också något om samhällsdiskussionens och den offentliga konstens utveckling. Idag skulle ett nybeställt konstverk till en offentlig institution förmodligen inte obehindrat kunna använda en idealiserad naturbild som en samlande symbol för nationen eller för ett samhälle. Färgkod Öckerö väljer medvetet en annan väg.

Love Jönsson

Konstnär

Emma Linde

Färdigställt

våren 2006

Material

Gestaltning i textil; varp- och inslagsrips

Placeringsort

Öckerö

Placering

Hörsalen Öckerö Bibliotek

Arkitekt

NCSS genom Jan Christianson

Statens konstråd i samarbete med

Öckerö kommun och Öckerö bostads AB

Projektledare

Marie Holmgren/Statens konstråd

Sidan uppdaterad: 2011-02-24