För att få se Gunilla Klingbergs (f. 1966) Vardags Livets Hjul går man in genom en bakdörr mitt emot bårhuset på lasarettet i Lund. Konferenslokalen, belägen högst upp, på femte våningen i det nybyggda Biomedicinskt centrum, kräver särskilt tillstånd att besöka; man behöver ett passerkort med en kod som man får slå inte en, utan tre gånger innan man äntligen kan stiga ut - så känns det - i ett rum som verkar sväva fritt i luften. Salen är hög och öppen som långskeppet i en kyrka, och från balkongen med dess exklusiva trädäck öppnar sig vad som måste vara en av Lunds mest magnifika vyer. Också en disig dag som denna ser man tydligt lastfartygen glida fram på Öresund, långt under en horisont som innefattar åtskilliga mil längs kusten och en stor del av det skånska inlandet.

Det är en märklig, tvetydig upplevelse att stå här, strax intill de döda och på samma gång någonstans mitt i - ja, vad ska man säga? Alltet? Evigheten? Gunilla Klingberg berättar att en av de viktigaste inspirationskällorna för detta verk varit buddhismens mandalabilder - tankemålningar som med sin stränga, ceremoniella form fungerar som ett stöd i meditationen, men också som en karta över universum. Buddhismens cirkulära tidsuppfattning, dess bild av livet som ett ”hjul” och döden som i första hand en övergång, passagen till en annan form av liv, är förstås lätt att känna närhet till i en miljö som denna - så nära den rent fysiska hanteringen av döden, och på samma gång så nära drömmen om att övervinna den.

Men också praktiskt är det här en bild för meditation. Den medicinska expertis som lär befolka denna konferenslokal behöver, liksom medeltidens kyrkfolk, någonstans att vila blicken, fästa tankarna, när de förlorar sig och tappar fokus. Klingbergs verk, som löper över hela väggen mellan den större konferenssalen och de mindre biutrymmena, är tänkt på samma sätt: en väldig, ringlande, abstrakt struktur som först så småningom röjer sin läsbarhet. I de övergripande mönstren, som kan leda tankarna till kemiska kristaller eller cellanhopningar, framträder efter en stunds försjunkande ett myller av tecken och symboler, hämtade såväl från sjukhuslivets som från yttervärldens vardag. Det är symboler för kolvar, provrör, sprutor och tabletter; det är giftsymboler och tecken för brandfarligt gods. Men här finns också återvinningspilar, hissymboler, trisslottsklöver. Till och med en fredsduva. Och ett - gudomligt? - öga.

Gunilla Klingberg har i tidigare verk använt sig av vardagens symboler på ett liknande sätt. Men då ur en tydligare avgränsad flora: lågpriskedjornas varumärkeslogotyper. Kopplingen mellan de vardagsekonomiska symbolerna och mandalafigurernas buddhistiska idévärld med dess längtan bort från det materiella skapar en effektfull kontrast, en visuell paradox som - å ena sidan - pekar på hur österländska vishetsläror blivit filosofisk råvara för ett svindlande geschäft inom den nyandliga må-bra-industrin. Men som också, om man tänker efter, leder tanken till hur lågpriskonsumtion och andlig asketism förenas med försakelsen som ideal.

Symbolerna i Vardags Livets Hjul har inte samma civilisationskritiska egg. Snarare tecknar de en mindmap över det offentliga svenska nollnolltalets undermedvetna, med dess miljöhänsyn och riskmedvetenhet, dess rationalitet och - någonstans i marginalen - spridda drömmar om en bättre värld, eller åtminstone en plötslig högvinst. En karta som, till skillnad från varumärkesmönstren, lär vara lätt att koda av och förstå också långt fram i tiden. Den här sortens symboler är gjorda för att vara hållbara och slitstarka, direkt begripliga också för den som inte känner till deras underliggande betydelse. I flera fall rör det sig därtill om tecken ur ett internationellt symbolspråk. Vill man uttrycka sig lite drastiskt är det så här globaliseringen gör sig förstådd.

Men vad vet man? Kommer någon om femtio eller hundra år att - utan specialkunskaper - kunna dechiffrera trisslottsklövern? Återvinningspilarna? Och duvan? Kanske kommer framtida generationer att betrakta Klingbergs hieroglyfer som en märklig gåta, stigen ur en främmande och egenartad tankevärld.

Att kunna öppna sådana perspektiv hör till den offentliga konstens mer fascinerande möjligheter. Vardags Livets Hjul är Gunilla Klingbergs första renodlat offentliga verk. Även om hon vid ett tidigare tillfälle varit engagerad i ett halvoffentligt utställningsrum - ett köpcenter i London, där hon 1999 deltog i ett konstprojekt i en före detta radioaffär - så innebär ett offentligt uppdrag något radikalt annorlunda, både vad gäller kraven på varaktighet och publikens förväntningar.

Arbetet för bmc, berättar Klingberg, har löpt parallellt med ett annat, större utsmyckningsuppdrag - för den underjordiska tågstationen vid Triangeln i Malmö. Två projekt, förklarar hon, som till sin karaktär är ytterst olika varandra. Till skillnad från en tågstation, där man får tänka sig publiken möta konsten under högst ett par minuter, med helt andra tankar i huvudet och i en bullrig och stökig miljö som ställer stora krav på omedelbarhet och tydlighet från konstens sida - så är utmaningen i bmc:s konferenslokal närmast den motsatta. Här vistas besökaren betydligt längre: minglar, lyssnar på föredrag och seminarier. Den dämpade miljön kräver en konst som är på samma våglängd, en konst som kräver tid, som till en början närmast förefaller vara en del av bakgrunden och som det därför tar en stund att lägga märke till - och sedan ytterligare en stund att börja läsa av.

Vardags Livets Hjul fungerar just på detta sätt - smygande, försynt och följsamt. Det arbetar sig långsamt in i medvetandet hos publiken, utnyttjar de obevakade ögonblicken, lockar blicken med sin rebusartade och svåröverskådliga uppbyggnad, en struktur som aldrig riktigt låter sig infångas. På så vis har det mycket gemensamt med den sinnesutvidgande, psykedeliska estetik som förutom buddhismens mandalabilder tycks vara en viktig referens i Klingbergs konst. Det fungerar på ett liknande sätt irrationellt, organiskt: som en rytm, ett mönster mer än som en text. Eller tvärtom: som det skulle vara att plötsligt upptäcka att världen var en bok, som gick att läsa. Vilket på sitt sätt är vad medicinsk kemi i grunden handlar om… Eller?

Ja - eller något annat. I Vardags Livets Hjul organiseras samtidens mest förbisedda, självklara semantiska partiklar i ett enormt kalejdoskop, i en föränderlig, fraktal struktur som - när man väl börjar försöka tyda den - ser ut att vara en följd av kollisionerna mellan symbolerna för motstridiga krafter: kärlek eller smärta, fara eller omsorg. I detta stora mönster blir den enskilda människans livssituation, med all hennes längtan, alla förhoppningar, all lycka och all dödsskräck på sin höjd en vinkel och en position, utraderad i det ögonblick kalejdoskopet gör en vridning.

I livets hjul, i samhällets maskineri, i tidens rytm förblir vi alla mycket små. Vi slutar alla någonstans mitt emellan bårhuset och evigheten.

Dan Jönsson