Ett virrvarr av plastslangar rispar linjer i luftrummet ovanför kafeterians bord i Aranäsgymnasiet. Det liknar telefonklotter eller en modell av tankeflödet i hjärnan. Tillsammans utgör de en oval form som med hjälp av en liten motor under dagens gång långsamt rör sig först nedåt och sedan uppåt igen. Vid lunchtid vilar den i en liggande aluminiumcirkel som hänger stilla i ljusgården.

Karin Lind (f. 1959) kallar sitt verk Relationair och de relationer som verket aktiverar handlar både om förhållandet till skolans arkitektur och till människorna som vistas där. Mot skolans multifunktionella och neutralt grå innandöme avtecknar sig ett annat slags meddelande. Den mjuka virveln av slangar bryter av mot byggnadens räta linjer och skarpa hörn. Samtidigt binder den genom sin rörelse ihop de olika våningsplanen med varandra. 

Runt den cirkel som är verkets replipunkt löper en text i neon på tio olika språk. ”Vi är” kungör neonskriften. ”Jag tänker, därför är jag” myntade den franske 1600-talsfilosofen René Descartes. På 1980-talet gjorde den amerikanska konstnären Barbara Kruger om den berömda sentensen. ”I shop therefore I am” blev hennes budskap till det konsumtionsinriktade tjugonde århundradet. Karin Linds verk påminner oss om att det räcker med att vara. Att det kanske i själva verket är det alltihop går ut på: att våga vara någon. 

Klockor har genom tiderna varit ett av skolans främsta disciplineringsinstrument. Konstverket Relationair visar tidens gång som en möjlighet till insikt och mognad snarare än som ett hot.

Gunilla Grahn-Hinnfors