Det står en man i Roxen

58000 unga militärer gjorde 7 miljoner dagsverken och handgrävde 87 kilometer av Göta kanals totalt 190. De byggde 58 slussar, det är Sveriges största byggnadsprojekt genom tiderna och bygget tog 22 år att genomföra. 87000 meter, för hand, med spadar. Tjugotvå år! Göta Kanal.

Öresundsbron är ett litet mekano.

Om de 116000 händer som grävde på Göta Kanal har Tage Danielsson skaldat: ”Det var valkiga, seniga, beniga labbar/på valkiga, seniga, beniga grabbar./Tåligt gnagde de hål på sitt fosterlands skal,/de händer som grävde på Göta kanal./Vintern kom med sin kyla. De fick inte domna./Sommaren kom med sin hetta. De fick inte somna./De slet ut sig, när spaden blev hal,/de händer som grävde på Göta kanal.”

Det finns till och med de som menar att när kanalen var färdigbyggd 1832, efter ofattbara och närmast omänskliga arbetsinsatser, hade den redan spelat ut sin roll. Omodern.

Det är kanske inte helt sant - men det ligger en del i denna historiskt sett grymma utsaga. När järnvägen helt byggdes ut under 1800-talets senare hälft hade Göta kanal förlorat sin position som landets viktigaste transportled. Baltzar von Platen och hans 58000 arbetare byggde en kanal för det tyngsta svenska näringslivet, skog, malm, stål, textil - idag är det industrihistoria, ett monument. En upplevelseindustri. 

Det är överväldigande. Kommer vi någonsin i vår tid att skapa något som ens kommer i närheten? Tveksamt.

Jag står vid Carl-Johans slussar, i Berg, nordväst om Linköping i Östergötland. Bakom mig ligger Oscars slussar, ytterligare en bit upp Karl Ludvig Eugéns slussar. Kungarna fick som vanligt ta åt sig äran: ”Se på nageln. Ett liv som blev kantat av sorgen./Varför står inte ni som statyer på torgen,/vackert huggna i marmor, på guldpiedestal,/ni händer som grävde på Göta kanal!”

Man får fysisk svindel av att titta långt ner i bråddjupet i slusstrapporna, man får historisk, politisk svindel av att bara för någon sekund föreställa sig hur denna sten, till dessa slusstrappor, huggits, lyfts, burits och passats in.

Nedanför mig, ett par hundra meter ut i sjön Roxen, står Kent Karlssons (f. 1945) skulptur Dubbelgångare. Nio meter hög, i järn. Två identiska profilskivor som vinkelrätt skurits in i varandra. Platsen krävde något gigantiskt, det blev också något fantastiskt.

I ett e-mail frågar jag Kent Karlsson vad det är för något, han ger mig några förslag på vad det kanske skulle kunna vara:

”Mannen från övergångsstället, den vandrande vålnaden, grön gubbe, Mr Walker, den vite mannen med blå kalsonger som bor i Bengalen? För det är väl en man? Svårt att veta och se på så långt håll,” skriver Kent Karlsson i sitt svar.

Bo Olls, östgötakonstnär, projektledare och initiativtagare till ”Visioner vid vatten” står bredvid mig, pekar och förklarar. Han berättar att man tvingades ta hjälp av ingenjörstrupperna för att få upp den fyra ton tunge dubbelgångaren. Platsens militära traditioner förnekar sig inte.

Vi pratar förhållanden, hur förhåller sig Dubbelgångare till omgivningen? Sjön, slusstrappan, skogslandskapet. Det är inte okomplicerat.

Förr var det viktigt att proportionerna var de rätta, nu pratar man allt oftare om stora portioner, även inom konsten. Hur mycket kan man få omgivningen att svälja?

Bo Olls och Kent Karlsson pratade istället länge om hur viktigt det var att platsen, och materialet, pratade med varandra. De behövde inte överensstämma, bara komma hyggligt överens. Korrespondera.

Det finns också något kongenialt över materialvalet, järnet - och perforeringen. Associationerna är tung industri, maskiner, verkstäder, stansar, slammer, hårt arbete.

På ett skissblock kan kanske just perforeringen te sig som något kosmetiskt - med följande optiska effekter. I verkligheten känns järnet ”hemma” i de här trakterna. Visserligen ligger lärosätet, och det mer akademiskt lagda Linköping alldeles i närheten (en stad utan valkar), men järnet, det sträva - på gränsen till motsträviga - säger mer om tunga industrisamhällen som Norrköping och Motala. Och Göta kanal.

Bo Olls har städslat Roxens ende kvarvarande fiskare för att båtledes ta oss ut till Dubbelgångare. Här uppifrån slusstrapporna ser Kent Karlssons figur (det låter nästan hädiskt) rätt tunn och liten och okomplicerad ut. Han växer redan när vi kommit ner till den lilla hamnen, därefter måste man säga, bokstavligt talat, att han ”tornar upp sig”.

Roxens siste fiskare säger att det är gott om ål i sjön, och tyskarna köper så gott som allt - vi pratar lite om hur ofattbar ålens vandring ter sig, Sargassohavet–Roxen t.o.r - hur vet ål som aldrig tidigare varit här, att de skall ta till höger in i Östersjön, efter Danmark, och hur kan de sedan navigera rätt in i Roxen?

Dubbelgångare står på en naturlig vågbrytare, ett litet grund, och Kent Karlsson skriver vidare att ”det hela är ett försök att åstadkomma ett anständigt sjömärke som också kan funka från landsidan.”

Sjömärke, det känns ungefär lika modernt som knickers. Bojar, prickar, båkar - våra största sjömärken, fyrarna, har väl för länge sedan blivit omvandlade till bostadsrätter? Kanske hjälper fortfarande sjömärkena ålen att hitta? Skulle kännas skönt om det var på det sättet.

Vi guppar runt i fiskebåten. Utifrån sjön, med sikt in mot land, förändras Dubbelgångare totalt - och hela tiden. Den vrider sig långsamt och vackert, de optiska effekterna exponeras, solen, skuggorna, ljuset som faller in och igenom de rätt stora stansade hålen, en ny bild, en ny bild till, och en annan ny bild.

Där ute förstår man varför den står som en ensam siluett, sedd från landbacken: För att kunna röra sig, givetvis, gå på vattnet, ge sig av, kanske om någon bestämmer sig för att komma obehagligt nära.

Det är rent omöjligt att veta vart den är på väg. Som norrköpingsbo skulle jag säga att han vill tillbaka till Motala Ström. Han kliver i den riktningen, han klyver åt det hållet.

När vi kommer riktigt nära ser vi också att någon eller några har gjort sig det rätt stora besväret att könsbestämma dubbelgångaren, det är inget Kent Karlsson längre behöver bekymra sig över. Och det har väl egentligen aldrig varit någon tvekan - det är en man. En stor påk har nu placerats i trakterna kring dubbelgångarens skrotum.

Den offentliga konsten påverkar - som alltid - alla aspekter av människan, och alla sinnesstämningar. I tusentals år har människor lockats till samma practical joke, ett sådant får man nog ändå kalla det. Någon måste alltid offra sig (och inte sällan har man tagit enorma risker). Man måste bara ta sig högt upp i luften, utan livlina, för att få glädjen att på ett stort offentligt, officiellt, och inte sällan auktoritärt, monument av riksintresse, få rita dit ett stort könsorgan.

Det ser mycket värre ut när man skriver det, och beskriver det. När man ser den där påken på nära håll, live, är det visserligen världens sämsta vits - men också en av historiens bästa.

”Visioner vid vatten” är egentligen lite av en språklig dimridå. Man kan absolut prata om en vision, Bo Olls vision till exempel. Som när han i början av 1990-talet för första gången presenterar det ambitiösa konstprojektet för kanalbolaget - och ingen är intresserad. Han bidar sin tid, bolaget byter chef, Bo Olls kommer tillbaka med samma vision, och plötsligt är tiden mogen, och efter 16–17 års arbete står där nu, utmed kanalens östgötasträckning, fem fina verk.

Idén var som sagt en vision - det vi nu ser är allt annat än bara en abstrakt bild, en önskan, en idé. De fem konstverken lever egna liv på egna platser, med helt egna unika besökare. Man kan länge prata om hur viktigt det är, hur nödvändigt det är - när man ser Kent Karlssons Dubbelgångare i Roxen eller Eva Fornåås Rabbit crossing i Söderköping kan man bara känna hur glad man blir.

Jag funderar på att fråga Bo Olls något om den där visionen, men jag avstår, jag vill inte att han skall säga något om vad han tänkte då.

Istället ser man tydligt vad han känner nu. Han är nöjd, han är stolt. Det är inget som längre är skrivet i vatten, det är tvärtom skrivet i sten, i brons, i järn - och det kommer att leva länge.

Det är ett privilegium att stå vid Göta kanal och titta på konst. Det är ett privilegium att känna till platsens stora betydelse för Sveriges utveckling. De nya skulpturerna är inga tillägg, inga kuttersmycken - de är historiska utropstecken.

De öppnar sig bakåt, men pekar framåt.

Johan Croneman