Följ oss på Facebook för inbjudningar till programkvällar och uppdateringar.
Statens konstråds sida på Facebook
Fundera över hur många millimeter måtten hos en standardplanka måste förskjutas för att upplevelsen av planka ska blekna och intrycket av medvetet utförd formgivning ta över. Tänk vidare på om det finns en skärningspunkt, en knivsudd, där måtten på trästycket väcker en precis lika stark upplevelse av igenkännbar men avpersonifierad form som av minutiöst framarbetad, in i minsta detalj avsiktligt avvägd.
I det centralaltare, den ambo, biskopsstol och tre präststolar i oljad alm som Lisa Gerdin (f. 1959) har formgivit för Storkyrkan spelar det precisa måttet 40x120 mm en avgörande roll. Själv beskriver hon det som ett format med både tyngd, stabilitet och lätthet. Måttet - just en plankform som balanserar mellan igenkännbar och inte - återkommer i samtliga möbler.
Formgivningen upplevs renodlad, enkel och välbekant. Centralaltaret blinkar till vardagsstadiga köksbord, ambon till lärarpulpeten eller folkrörelseagitatorns talarstol, präststolarna till låga träbänkar. Här känns kyrkans folkrörelseroll plötsligt nära, den som annars inte tar särskilt stor plats i Storkyrkans storslagna kyrkorum. Lisa Gerdins möbler är inte gjorda för att stjäla en show, snarare för att låta annat glänsa. De utgör en kontrast till kyrkorummets i övrigt pampiga överdådighet.
Samtidigt. Om man stannar upp och väntar in möblerna upptäcker man också detaljer som rubbar bilden av det från vardagen igenkännbara. Som de fem i rosenträ infällda korsen i altarskivan, symbolen för Kristi sår. Eller det faktum att skivan inte vilar direkt mot benställningen. En förskjutning, en indragning just under skivan, gör att den lyfter. Det T-formade ryggstödet på cathedran, biskopens stol, blir även det till ett slags lyft, besläktat med altarets.
Biskopssätet utstrålar kraft och sitsens gyllene mönster, med inspiration från Vädersolstavlan, markerar en skiljelinje till prästsätena med deras mer återhållna uttryck. Samtliga stolar har låga ryggar. Som vid de flesta formgivningsprocesser har givna ramar påverkat resultatet; ambon behövde en låda för att dölja ljud- och ljusteknik, centralaltaret skulle vara lätt och mobilt. Och kyrkorummets form har påverkat måtten för såväl altare som ambo.
Ändå känns slutresultatet helt självklart.
Malin Vessby
Lisa Gerdin
våren 2006
Centralaltare, ambo, biskopsstol och präststolar; oljad alm, rosenträ, läder, förgyllt läder
Håkan Eriksson (möbelsnickeri), Tommy Sahlquist (pressförgyllning), David Sellby (läder- och tapetserararbeten), Jan Petersson (ljud och ljus: ambo)
Stockholm
Stockholms domkyrkoförsamling; Storkyrkan
Jan Lisinski, domkyrkoarkitekt
Stockholms domkyrkoförsamling
Kjell Strandqvist/ Statens konstråd
Följ oss på Facebook för inbjudningar till programkvällar och uppdateringar.
Statens konstråds sida på Facebook
Följ oss på Twitter för korta uppdateringar som oftast länkar vidare till mer information på webbplatsen.