Söker i spåren av Vi - att synliggöra oavsiktliga kollektiv

Webben kan beskrivas som en komplex sammanvävning av rum med olika grader av offentlighet, från till synes privata till uppenbart offentliga. Men det är mer rättvisande att beskriva den som två distinkta former av offentliga rum som ger upphov till olika slags scener. Till den första bjuds vi in för att agera och interagera; vi delar med oss av foton på Flickr, bokmärken på del.icio.us och våra tankar och åsikter i bloggar. Vi avslöjar kanske inte våra riktiga namn men idén om individen är intakt och spelas ut. Den andra typen av scen, som är föremål för vårt intresse här, är mycket annorlunda. På den scenen är vi inte medvetna om att det finns en publik; till exempel när vi handlar på amazon.com, läser webbupplagan av vår favorittidning eller söker på Google. I det enskilda ögonblicket kan det förefalla som om rummet är ett verktyg för privat underhållning och konsumtion, men om vi vidgar perspektivet en aning så ser vi att över tid och rum så är det en plats som vi delar med andra, utspridda geografiskt, från dåtid till framtid. Det är ett offentligt rum där vi hela tiden lämnar spår av våra handlingar, tankar och åsikter.

1996 lanserade den senare nedlagda sökmotorn Magellan ett genialt verktyg med det passande namnet The Search Voyeur . Det visade ett urval sökningar gjorda i realtid av Magellananvändare. Detta var i webbens barndom och vi var kanske lite väl lättroade, men det var svårt att stå emot när nya listor med sökningar dök upp på skärmen - sökningar som var allt från smarta och underhållande till bisarra och sorgliga. The Search Voyeur visade med eftertryck att det är mycket mer fascinerande att få veta vad folk egentligen är intresserade av än att höra vad de säger sig vara intresserade av.

Genom att se hur andra uppför sig, vilka beslut de fattar och hur de interagerar så lär sig både människor och djur var det är bra att leva, var vi ska söka efter resurser och vilka som är de mest fördelaktiga valen när det gäller fortplantning. En grupp amerikanska biologer och ekologer har presenterat spännande forskningsrön som visar att till och med växter drar fördel av att spionera på sina grannarq. Vildtobaksplantor spionerar på malörtsplantor som växer intill dem. De tjuvlyssnar på luftburna ”meddelanden” från malörten som visar om den är orolig över att bli nedklippt. Om så är fallet producerar tobaksplantorna fler blommor för att kunna föröka sig innan de också riskerar att klippas ned.

Denna ”oavsiktliga sociala information”w är endast tillförlitlig om den inte produceras medvetet. Den bör skapas av individer som anstränger sig för att göra sitt bästa och inte för att kommunicera med andra. Ett avsiktligt meddelande kan vara falskt och skapat för att vilseleda mottagaren, oavsett om det ger fördelar för avsändaren - genom att minska konkurrensen om resurser och parningspartners - eller om det är menat som ett oskyldig skämt. Även om ett meddelande inte är uppsåtligt vilseledande så kan ett oavsiktligt meddelande ändå avslöja mer om sändaren.e På 1800-talet upptäckte den italienske konstkritikern Giovanni Morelli att om man vill identifiera konstnären bakom ett verk, låt säga ett porträtt, så bör man fokusera på de delar som gjorts med minst avsikt, som modellens örsnibbar eller fingrar.r De delar som konstnären lagt ned mest möda på, som ögonen och munnen, brukar avslöja mindre om konstnären och mer om den skola eller tradition inom vilken målningen producerats.

Tio år efter det att The Search Voyeur lanserades börjar usa:s regering begripa vilken guldgruva webben är när det gäller information och beordrar de stora sökmotorerna att lämna över uppgifter om sina användares sökningar. Man påstår att informationen ska användas för att upprätthålla pornografilagarna genom att skapa en profil över internetanvändandet. Detta krav sam-manfaller med den amerikanska regeringens aggressiva jakt på uppgifter om internetanvändning med hänvisning till utredningar av cyberbrott och rikets säkerhett, så man kan fråga sig hur uppgifterna om webbsökningar egentligen används. När man förstår att denna information kan vara intressant inte bara som ett tidsfördriv för vanliga internetanvändare utan i ett brett spektrum av brottsutredningar så blir man lätt orolig över sitt eget ”Googleporträtt”. Även om porträttet inte visar en pornograf eller en terrorist så ger den kanske ändå en bild av en själv som man inte vill att alla får se. Ibland undrar vi nog hur våra sökjag ser ut; det är lätt att framstå som virrig, tvångsmässig, ”cyberkondrisk” eller helt enkelt dum när man är mitt i en hektisk sökaktivitet. Men vi måste ta risken att avslöja vårt eget fula ”Googleansikte” för att få möjlighet att se andras ansikten.

År 2000 lanserade nätkonstnärsduon 0100101110101101.org projektet Life Sharing . De gav fullständig tillgång, över internet, till sin privata dator under flera år. Det var en mycket intressant och angelägen idé men av någon anledning var det inte tillräckligt intressant att faktiskt få se den information som fanns lagrad på deras dator. Det gör inte projektet mindre viktigt; snarare understryker det att vi inte är intresserade av att se människors privata information på samma sätt som vi inte vill se vår granne springa förbi naken på gatan. Det som är intressant är att våra grannar tillsammans omedvetet har trampat upp en stig över gräsplätten som ligger mellan deras stugor och parkeringsplatsen, eftersom alla har tagit samma genväg.

Den oavsiktliga digitala sociala informationen som samlas in bakom våra ryggar (mittför våra ögon) är intressant eftersom den bildar en omfattande kollektiv datakropp. Genom att dela med oss av våra aktiviteter på webben genom social filtrering på amazon.com, sökningar på Google och de spår vi lämnar efter oss på de hemsidor vi besöker, så när vi ett hopp om att bli ett med, och inneslutna av, denna kropp.

Datakroppen finns närvarande i nätverket oavsett om vi upplever den eller inte. Vi kan skymta den genom en av de nya sökspionernay eller sökmotorernas listor över mest populära sökningarnau. Sökspionerna visar enskilda sökningar, vilket antyder individen, men det är svårt att skönja kollektivet om vi inte ägnar dagar åt att spionera. Listorna sammanställer uppgifter över sökningar vilket låter oss se mer av kollektivet men de döljer individen. Googles senaste ackumulerade sökordslista heter Google Trends och är ett ganska beroendeframkallande verktyg. Det sammanställer sökinformation och visar det i form av diagram över antalet sökningar gjorda sedan 2004 eller valfritt årtal. En sökning på ”vårdagjämning, fullmåne, solstånd” visar att Googleanvändarnas kollektiva medvetande står i samklang med planeternas rörelser vilket framgår av de rytmiska topparna vid rätt tidpunkt på tidsaxeln.

Vi upplever också den kollektiva datakroppen varje gång vi läser ”Hej, vi har rekommendationer till dig” på Amazon eller ”Filmer du kommer att älska” på Netflix. Alla som använder dessa shoppingsajter vet hur effektiv social filtrering verkligen är. Det är kusligt hur väl de känner oss inom kollektivet. Det finns även sätt att dra fördel av kollektivet utan att själv uppleva det. Infodemiologyi samlar in och kartlägger folks nätsökningar efter sjukdomssymtom för att försöka förutspå epidemiutbrott. Men den kollektiva datakroppen skulle kunna göras betydligt mer tillgänglig för oss. I The Transparent Societyo beskriver David Brin ett framtida samhälle där allt vi gör noteras, vilket inte ligger alltför långtifrån dagens situation. Men i hans samhälle har alla tillgång till informationen, inte bara företag och regeringar. Det är kanske en utopisk dröm men vi kan åtminstone hoppas på större tillgång till denna rikliga information och på system och projekt som använder den. Projekt som visar upp den nakna datakroppen, utan att dölja den bakom förenklande sammandrag, och ger lockande antydningar om individerna.

Det är i ett sådant sammanhang som det webbaserade projektet Rösten qp bör tolkas. Detta ”parasitiska” projekt, beställt av Statens konstråd, tar del av användartrafiken på Statens konstråds webbplats. Projektet visar en bild av de ord som webbplatsens besökare söker efter med hjälp av den interna sökfunktionen och ord de sökt på i den externa sökmotorn som förde dem till Statens konstråds webbplats. Resultatet är en ständigt föränderlig bild av vad besökarna till Statens konstråds webbplats är intresserade av och hur detta intresse motsvarar och skiljer sig från vad Statens konstråd gör och tycker, och hur det representeras på webben i allmänhet. Vad vi ser är en ordbild, en sorts virtuell palimpsest, där ord som förekommer oftare i de olika sammanhangen framstår tydligare och där olika grupperingar skapas av ordens visuella likheter och olikheter. Det som skulle kunna uppstå ur de olika åsikterna och intressena, uttryckta genom sökningarna, ur en kakofoni av röster, är en konsensus, en kollektiv identitet - en röst.

Lisa Jevbratt