Falla och sväva

Falla I och II, den tvådelade målning som Nina Roos (f. 1956) har realiserat för biblioteket på Högskolan i Gävle, är ett specifikt verk på en specifik plats. Den utgör en väsentlig del av en helhet där arkitektur och bildkonst möter både varandra och brukarna, på ett ovanligt balanserat sätt.

Den stora målningen nöjer sig inte med att dekorera arkitekturen. Men inte heller strävar den till monumentalitet eller till att förändra eller erövra en egen plats på arkitekturens bekostnad. Roos har förstått karaktären hos den av arkitekten Hans Tirsén ritade byggnaden och utnyttjat de utgångspunkter som erbjudits. Hon har lyckats lägga till något till den, något som naturligt knyter samman både biblioteket och dess brukare. Hennes arbete har underlättats av att byggnaden i sig är innovativ och erbjuder många visuella och konceptuella utgångspunkter.

Den tre våningar höga biblioteksbyggnaden är cirkelformad och ligger på en plats som tidigare varit en militär exercisplan. I dess mitt finns en liten innergård - lite gräsmatta, ett par buskar, ett körsbärsträd och en låg bassäng. Genom byggnaden löper en hög vägg som delar den i två lika delar. På den norra delen, i den högre halvan finns bibliotekets läsesal.

Vid innergården ersätts väggen av ett enormt fönster som med cirkelns insida böjs in mot läsesalen. Roos målningar, som är nästintill symmetriska till vänster och till höger likt nerfallna T-former, är placerade på var sin sida om den konkava fönsterväggen. Platsen är en utmaning. Från det stora fönstret kommer mycket ljus och innergårdens grönska lägger till en tydlig färgaccent vars nyanser därtill förändras med årstidernas växling. 

Roos har ändå vänt situationen till sin fördel. Hon tävlar inte med ljuset, snarare låter hon målningarna liksom resa sig ur det. De ljusa, näst intill vita nyanserna blir långsamt mörkare ju längre bort man kommer från fönstret. I de yttersta kanterna, närmast räcket av ek som följer entresolplanet, är målningarnas grundfärg djup och intensivt grön. Färgen är ovanlig i Roos konst, men den har en tydlig relation till både räckets torra bruna nyans och de växter som syns genom fönstret, varför inte även till byggnadens sedumtak. 

Tirséns arkitektur leker en stillsam lek med begreppen interiör och exteriör. Exempelvis får det konkava fönstret, innergården och himlen som öppnas ovanför den att kännas nästintill konkret möjliga att beröra. Nina Roos fortsätter leken genom att koppla en del av verkens formella egenskaper direkt till de mest synliga och dominerande elementen i bibliotekets arkitektur. Men endast en del. Mer än arkitekturen på den plats där verken placerats har Roos tänkt på studenterna på Högskolan i Gävle - de huvudsakliga brukarna av biblioteket - och särskilt den psykologiska rymd som de lever och arbetar i. 

Att studera är inte enbart inlärning, ett samlande av boklig kunskap och beläsenhet. Under studietiden är det även fråga om ett övergångsskede, en punkt där studentens förflutna och framtid samtidigt är närvarande. Väsentliga delar av studenters liv är både ett frigörande från hemmet och ett skönjande av ett nytt jag, ett jag på egna villkor och oberoende av föräldrarna.

Detta osäkra och ibland av starka känslor uppfyllda mentala tillstånd har varit utgångspunkten för Roos närmast arketypiska bildmotiv. I de vita fälten närmast fönstren urskiljs i båda målningarna ett stort träd. Bredvid trädet, på vänster eller höger sida beroende på målning, har människogestalter svagt avbildats, gestalter som tycks falla från trädet - men vart? Detaljerna har dock ingen betydelse här och Roos avslöjar dem inte heller. 

Vid ett närmare betraktande avslöjas en klar skillnad mellan de näst intill identiska målningarna, en skillnad som fokuseras på gestalterna som faller från träden. Betraktade från bibliotekets entresolplan tycks gestalten till höger sväva, tyngdlös som en simmare under vatten eller som en astronaut i rymden. Den vänstra gestalten å sin sida tycks medvetet har släppt greppet om trädets gren och kastat sig ut i det okända. Bildidén i Roos målningar är visuellt enkel och tankemässigt tydlig och fungerande. Samtidigt är den ändå fylld av olika betydelser som sakta öppnar sig och växer i betraktarens sinne. Många av dem hör till språket och till olika bilder som lever i språket. Vi talar om kunskapens träd, världsträdet, vi jämför lärandet med att falla från trädet. Flera likartade metaforer är lätta att hitta.

Roos målningar stannar ändå inte vid språkets levande betydelser. De liksom dyker igenom sina verbala betydelser och återvänder alltid till en stark och specifik visualitet, vars dominerande drag är rörelse, lätthet, genomskinlighet och till och med någon grad av osynlighet. Målningarna är samtidigt helt öppna och ändå behärskade, de bjuder ut sig lika lite som de trugar på de innehållsliga betydelserna. Samtidigt är de hela tiden närvarande, beredda att belöna var och en som vill se på dem.

Timo Valjakka