Vänd rätt upp

En ung flicka håller i en longeringslina. Men det är inte en häst hon manar på, utan en annan flicka. Med piska och muntliga kommandon driver hon henne kontrollerat runt runt runt i manegen. 

Scenen är tagen från Pernilla Zettermans (f. 1970) video Vänd rätt upp från 2002. Det är en enkel och laddad bild som lyfter fram det gränsland mellan lek och disciplin som ridkulturen förkroppsligar. Precis som flera av hennes arbeten tar den sin utgångspunkt i det personliga och privata. Tidiga upplevelser från uppväxt eller barndom får fungera som språngbräda för mer övergripande formuleringar.

Första gången jag såg konstnären arbeten var vid ett ateljébesök på Konstfack 2001. Där visade hon en svit fotografier med detaljer av hästkroppar och de instrument vi använder för att tygla och styra djuren: sadlar, tränsel, skygglappar. Detaljbilden är ett effektivt medel, och här frammanade den både en känsla av igenkännande och avstånd, ett slags verfremdungeffekt. Med säker hand dekonstruerade Pernilla Zetterman schablonbilden av ”ridtjejen” och tillät en rad komplicerade och motsägelsefulla tillstånd att komma upp till ytan. 

Flera av Zettermans arbeten har kretsat kring frågor om kontroll och självkontroll, hur vi formas som människor. Ser vi på den unga flickans relation till hästen handlar det inte bara om att bemästra. Det är också en relation präglad av närhet och beröring, av behovet av omhändertagande. Verken handlar alltså inte om disciplin i enkel bemärkelse, utan lyfter lika mycket fram den lust och de mekanismer som fungerar som drivkraft.

Det är en aspekt som är grundläggande också i Ground Rules, den konstnärliga gestaltning som Pernilla Zetterman gjort för kth i Stockholm. Verket består av en serie fotografier som löper längs en lång korridorvägg i en ombyggd foajé. Första anblicken är anslående: rakt innanför dörrarna hänger två stora fotodiptyker där konstnären fotograferat linjerna på en löparbana. Varje diptyk består av två spegelvända bilder, där de vita linjerna konvergerar och formar strama eleganta mönster.

Strax till vänster syns ett fotografi med en blåklädd kropp. Bilden är beskuren strax före huvudet, bålen är klädd med en viktväst, en sådan som används för att höja det fysiska motståndet vid träning. Rörelsen är hård och sluten, som om kroppen väntade på att ta sats. I en bild vid väggens andra ände, på andra sidan om de två stora diptykerna med röda löparbanor, har kroppen liksom stannat upp och vänt sig mot betraktaren i en koncentrerad rörelse.

Projektledaren Joa Ljungberg beskriver den träffsäkert i en folder till verket: ”Hon sträcker ut sina armar mot betraktaren i något som både kan avläsas som en värjande gest - hit men inte längre - men också som ett försök att återvinna kroppens mjukhet och flexibilitet. Integritet och lugn präglar denna bild. Här riktas perspektivet inåt, det finns tid för förnimmelse, eftertanke och reflektion.”

Närbilderna på löparbanornas linjer binder ihop gestaltningen formmässigt, men är också av högsta vikt för den ”berättelse” som utspelar sig. Miljön på högskolan varit en viktig inspiration, ”en miljö där visioner och kunskap möter konkurrens och uppoffringar”, som konstnären formulerar det. Bilderna för tankarna till tävling, men också till utstakade banor och regelverk. Verket är kontextspecifikt också i den bemärkelsen att det formmässigt anknyter till platsen. Också genom rummets arkitektur, som med stora öppna glasfönster öppnar upp för en dialog med den närmaste omgivningen. Banornas tegelröda färg - de är fotograferade på Stockholms stadion strax intill - speglar den omkringliggande arkitekturen, och bildernas format löper diskret i samklang med den låga byggnaden.

Jag tänker på några av den amerikanske konstnären Ed Ruschas målningar från sent 1990-tal, där han minutiöst avbildat något som liknar vanlig gatubeläggning med ett rutnät av bemålade gatulinjer. Intill varje linje står ett välkänt geografiskt namn från Los Angeles urbana nät: ”Hollywood, Sunset, Santa Monica, Vine”. Ruscha för upp bildens illusion och den geografiska hänvisningen till en och samma nivå i bildens yta. Det är fantastiska verk i sin enkelhet. På en och samma gång en bild av något fysiskt konkret och en abstraherad kartbild, där frågan vad det är man ser sätts i gungning på ett intrikat sätt. 

Men det finns en skillnad mellan Ed Ruschas gatulinjer och Pernilla Zettermans löparbanor. Om Ruscha på ett utpräglat sätt intresserar sig för bilden som språk - liksom de föreställningar ett namn eller en form väcker - som ser jag hos Pernilla Zetterman mer ett försök att gestalta ett tillstånd, ett psykologiskt rum. I de två minde fotografier som inramar gestaltningen är perspektivet på löparbanorna taget med ”subjektiv kamera”, sett ur betraktarens perspektiv. Som om man blickade ner i marken strax innan startskottet går. Här sker en identifikation med det som utspelar sig i verket, betraktaren bjuds in i hela händelseförloppet. Samtidigt går linjerna ihop på ett närmast hallucinatoriskt sätt, framställningen rör sig mellan dröm och bokstavlig realism. 

I verkligheten är ”linjerna” som dirigerar våra liv osynliga. Men precis som i bilderna föreställer man sig att de bildar mönster som konvergerar och förändras beroende på blickpunkt. Ground Rules är en kärnfull gestaltning av teman som återkommit i Pernilla Zettermans arbeten: prestation, kontroll, motivation, disciplin, både på ett kroppsligt och mentalt plan. Men också om kampen att bli sedd, finna lycka. Att tänja på kroppens gränser. Här kan jag möjligen fundera över om bilden med personen som bär en viktväst i själva verket gör helheten väl övertydlig. Hade helheten tjänat på att få förbli mer abstraherad?

Men västen är inte bara en tyngd, den kan också ses som ett skydd. Det är viktigt att påpeka. På samma sätt är det grundläggande att fotografierna av löparbanorna är så vackra, att man försjunker i deras elegans. Man kan läsa verken som en gestaltning av ett helt samhällsklimat, av meritokrati, tävling och hets. Men om inte det förföriska och hisnande perspektivet i löparbanorna hade funnits där hade allt fallit platt. Dit vill jag, tänker jag när jag blickar in i bilden.

I sin text ”Postskriptum om kontrollsamhällena” skriver den franska filosofen Gilles Deleuze: ”Många ungdomar kräver i dag egenartat nog att bli ’motiverade’, de kräver återigen praktiktjänstgöring och permanent utbildning; det är deras sak att upptäcka vilka syften de därmed underkastas, liksom den äldre generationen en gång, inte utan smärta, upptäckte vad disciplinerna syftade till.” (Översättning av Sven-Olov Wallenstein i Nomadologin, Skriftserien Kairos, 1998)

Denna hårfina skillnad mellan att motiveras och formas till att tjäna andras syften framträder som den starkaste delen av Ground Rules. Verket handlar som jag ser det om hur vi som individer internaliserar ett sätt att tänka som ligger inbäddat i hela vårt samhällssystem. Vi riktar piskan mot oss själva. Och vi gör det med nöje.

Milou Allerholm