Monument och katastrof

Ofta har man en känsla av annalkande katastrof när man ser Sirous Namazis (f. 1970) arbeten. Eller så är katastrofen redan ett faktum, och det gäller att ta vara på och reparera det som finns kvar.

Patterns of Failure är ett bra exempel. Första gången Namazi använde formen, år 2000, var skulpturtypen små, vacklande torn av söndrigt porslin, fastsatt med lim. Från vardagslivets vacklande och sönderslagna moment byggde Namazi upp gracila nya förslag till struktur, oanvändbara för sitt ursprungliga syfte, nya föremål avsedda att laddas med tankar, att förvånas och förtjusas över. Konst med andra ord.

Patterns of Failure har därefter vuxit sig allt större och elegantare på olika utställningar, blivit mer utsökta och mer harmoniska. I sitt nya offentliga arbete för Malmö Högskola kvarteret Orkanen har Patterns of Failure återtagit en del av den första seriens referenser till en vardaglig miljö, till koppar med avslagna öron, trasiga kitschskulpturer, konstiga knoppar och andra märkliga former. Förlagan är ett litet porslinstorn, men i högskolans entréhall får den tolv meter höga skulpturen en annan mening, bara genom byte av skala. Den blir samtidigt glad, mäktig och en aning skräckinjagande, som om misslyckandets mönster förändras till framgång innanför universitetets väggar. För en ung student blir den också hoppingivande och en uppmuntran till att bygga upp sitt vetande av heterogena fynd och skärvor som man inte längre vet varför man började samla på.

Denna Patterns of Failure är förvisso en monolit - intrycket förstärks av att Namazi den här gången inte försett den med grannar - och på så sätt i linje med en lång konstnärlig tradition av att bygga monument, en tradition som för övrigt inte är obekant i lärdomssammanhang heller. Men monolitens delar är så uppenbart heterogena att intrycket snarare vetter mot en hybrid än mot en enhetlig kulturbärande institution. Namazis Patterns of Failure påminner om att skillnad och mångfald kanske inte bygger lika stabila former som de homogena, men bra mycket intressantare. I en byggnad för en ny högskola, som särskilt vill profilera sin forskning på samhälleliga mångfaldsfrågor är Namazis skulptur kongenial.

Sirous Namazis arbeten har dubbla identiteter. De hör väl hemma i den västerländska modernismens och postmodernismens estetiska och formella tradition, samtidigt som de så gott som alltid bär en politisk fråga om tillhörighet eller främlingskap i dubbla kulturer. I ett tidigt arbete, videon Sirous telling jokes från 1996 ser man den unge konstnären dra ett antal vitsar på persiska. Hela hans kroppsspråk är förändrat - på något sätt yvigare, mera bevekande och besvärjande. Poängen med videon (skämten översattes för övrigt inte) var bland annat att Sirous som första generationens invandrare till Malmö från Kerman i Iran inte längre fullt behärskade vare sig persiska eller den persiska kulturen. I stället för att då antingen hänga sig kvar i en »hemmakultur« eller att så snabbt som möjligt tillägna sig den nya föredrog konstnären Namazi att exponera sin ambivalens, och att stanna i detta osäkra fält för att se vilka möjligheter den erbjöd.

Den dubbla identiteten har han arbetat vidare med i en balkongskulptur, Periphery, som han har byggt upp i olika sammanhang sedan 2002. På en typisk balkong från någon av alla miljonprogrammets förorter är en gigantisk parabolantenn monterad. Oftast riktad mot öster. Hur dramatisk effekten blir beror på utställningsrummet. När skulpturen visades på Palazzo Ducale di Sassulo (Periphery II, 2005) med den enkla blå balkongen med sin parabol under ett jättelikt kassettak blev det politiska budskapet särskilt slående. Installationen visade hur riktigt Namazi har bedömt konstens förmåga att mer än någon annan kulturell form kunna vara den objudna gästen som visar på sammanhang som inte alltid är angenäma.

Periphery är ett formellt strikt verk, med tydliga referenser till minimalismen, med dess användande av industriellt producerat material i former som är så enkla och vardagsanknutna som möjligt. Periphery förstärker minimalismens urbana ursprung.

Namazi gör något liknande med det minimalistiska måleriet i Untitled (c-print 2002) där ett fotografi i skala 1:1 av baksidan av ett fönster i ett miljonprogramhus blir en fantastisk referens till minimalismens monokromer. I sina pixelmålningar från 2004, gör han en liknande omvandling, denna gång från primitiva datorbilders pixlar till abstrakt måleri.

Men katastrofen då?

Bokstavligt finns den i titeln till en serie akvareller av kollapsade hus (Disaster, 2002). Som alltid i Namazis konst befinner vi oss i en urban miljö. Snabbt ihopsmäckade hus av betongelement från någon framgångsperiod i stadens eller områdets historia har förstörts eller håller på att förstöras. Katastrofen är ett faktum - detta samhälle kommer aldrig att bli beboeligt igen. Den ende som har klarat sig är konstnären som kan förvandla detta kaos till oerhört vackra, förföriskt målade akvareller. Och just akvarelltekniken använde Namazi i ett annat tidigt arbete, The bedwetter (1996). I ett milt blått dis, inte olikt det som sveper in de förstörda husen, berättas sängvätarens katastrofala historia, inspirerad av en nattlig dröm om en vacker kvinna, storm på ett båtdäck och vatten över sängen. Här igen har det redan hänt. Vad som återstår att göra är att förvandla skammen till skönhet.

Gertrud Sandqvist