En försåtlig elegans

När Sonja Larssons (f. 1955) målningar tar ett rum i besittning inträffar de mest oväntade saker. Detta må förefalla motsägelsefullt eftersom tilltalet är återhållet på, och ibland över, gränsen för det diskreta. Inte desto mindre skapar hennes målningar en osäkerhet om det som nyss föreföll självklart, rummets begränsningar, det bärande och det burna, skalor och mått, allt tycks få nya innebörder. Man kan naturligtvis hävda att denna destabiliseringsprocess är grundläggande för allt konstnärligt arbete. Inte sällan sker det med våldsamma attacker mot vår perceptionsförmåga som, rent bokstavligt, får marken att gunga under fötterna, i andra fall sker det på ett mentalt plan där våra förväntningar och förutfattade meningar får sig rejäla törnar. En vandring i konstens värld är en vandring bland rosor, rallarsvingar, stjärnande isar och försåtliga förförelser.

När det gäller Sonja Larsson så är det närmast de båda sistnämnda kategorierna man kommer att tänka på. Som en sirensång uppfattar man den svala, men betvingande, rytm som utgår från hennes ytor och innan man riktigt vet hur det gått till står man på den bristande isen och söker nya orienteringspunkter och fast mark som gör att man slipper sjunka eller falla. Upplevelsen må skapa en osäkerhet om var man befinner sig och hur man skall bete sig, denna upplevelse är dock inte oangenäm och ger i sin tur upphov till en betydande nyfikenhet. Hur hamnade jag i denna galax och i detta tillstånd från något som alldeles nyss verkade så väl definierat och bekant?

Linjespelet, både det bågformade och det räta, ger upphov till en musikalisk rörelse som gör linjerna oberoende av underlaget. De lever sitt liv fritt i rummet ömsom framför och ömsom bakom det bemålade underlaget. Det är i denna ständiga föränderlighet som rummet löses upp, väggarnas placering och stabilitet är inte längre givna utan allt dras in i ett flöde. Den som uppfattar och tar till sig detta flöde står inte längre stadigt förankrad i en punkt utan låter sig sköljas med av den visuella musiken. Betraktaren får en fin upplevelse av poesins förmåga att förändra både tidens gång och rummets gränser utan att någon annan resa företas än den som utgörs av den skärpta uppmärksamheten inför verket.

För att uppnå detta resultat har Sonja Larsson utvecklat ett förfinat och subtilt hantverk som får hennes linjespel att se ut som om det var elastiska band som spänts över de släta ytorna. Spåren efter penselns arbete har arbetats bort. Hon ställer sin betraktare inför paradoxen att ett förnekande av måleriets medel och mål resulterar i ett utsökt måleri. Med detta förhållande till hantverket skriver hon in sig i en tradition där hon kan ta spjärn mot sådana föregångare som Kasimir Malevitj, Piero Manzoni och Yves Klein samtidigt som hon tillför denna tradition något som är hennes egna och mycket personliga bidrag. 

I den traditionen ingår också att låta sinnliga stimuli närma sig nollpunkten som en reaktion på den överstimulans som världen bjuder på i allt större utsträckning. Vägen in i hennes målningar tillåter att man bottnar i sin egen förmåga att uppfatta färg, form och rytm utan att volymen står på högsta styrka. 

Som så ofta är fallet med sträng abstraktion i måleriet så är det inte enbart en anslutning till en modernistisk tradition utan genom abstraktionen hör man också ett eko av natur. Dessa målningar liknar de gitter som uppstår i olika sorters kristallisationsprocesser men också de »stjärnande isar« som redan nämnts i denna text. Uttrycket är hämtat från romanen Fromma mord av Lars Ahlin. Den alltför tunna isen brister under fötterna på människor som tar stora risker för sin överlevnads skull. Bilden av människorna som ger sig ut på isen blir en metafor för det risktagande som ryms i konstnärskapet. Sonja Larssons målningar bär tydliga spår av sådant risktagande. Hennes linjer kan sno och tvinna sig över ytan så att man varken finner in- eller utgång för att plötsligt klinga ut i befriande rytmer och ackord. Sådana resultat uppstår inte genom en på förhand uppgjord plan utan som resultatet av en process i vilken man låtit sig absorberas. Måleriet tar hand om den målande i stället för tvärtom, gränsen mellan den egna kroppens rörelser och det som sker på duken suddas ut - livet blir till måleri och måleriet liv. Det låter så enkelt men är i själva verket så svårt. När man ger sig hän har man tagit sig rakt igenom alla regelverk och konventioner och inträtt i en form av relativ frihet. Betraktandet av dessa målningar kan ge upphov till samma känsla som man får inför ett jazzsolo som lämnar melodislingan bakom sig och skapar ett stycke obändig och levande musik i musiken.

På det sättet kan man också se Sonja Larssons målningar när de placeras in i denna rationella och välproportionerade arkitektur. Det första intrycket är att målningarna går rummen till mötes på deras egna villkor, att de upprättar en symbios med det omgivande rummet och dess material, men, utan att ha sett just dessa rum, vågar jag påstå att den upplevelsen snart får ge vika för den milda men bestämda destabiliseringsprocess som jag i det föregående försökt beskriva.

Så får konstverken än en gång sin mening, inte genom att smälta in i en miljö utan genom att konfrontera den. Vi ställs inför en sval elegans som rymmer ett försåt i vilket det är ytterst stimulerande att bli snärjd.

Olle Granath