Nikes vingar, änglars vakt

Ingenting förbinder Stina Ekmans skulptur med byggnaden den gjorts för. Jag känner omedelbart en besvikelse. Inte mer. En bronsskulptur, nästan abstrakt fast med något slags föreställande botten i alla fall. Tre höga vågor ställda rygg mot rygg, med fransiga kanter. Eller tre änglavingar. Så måste det vara. Den heter ju så. Änglavakt.

Det nya polishuset i Helsingborg tornar upp sig bakom, nymodernistiskt och stramt. En myndighetsbyggnad, respektingivande på ett modernt och inte alldeles skrämmande sätt. Skulpturen ser nästan obetydlig ut där den står på gångbanan. Men jag har fel.

Kameran får slut på batteriet, och förresten fick jag inte gjort det jag skulle inne i huset, så jag återkommer. Skulpturen är densamma också nästa dag. Men eftersom vi redan är bekanta kan vi umgås lite förtroligare. Jag går runt och tar bilder. Det händer en del intressant när man rör sig runt skulpturen. Skuggiga gömslen, som innanför en munkhuva eller hätta. Som huvan Döden själv brukar dölja sitt bleka kranium i. Formerna påminner också om vågor på väg att bryta över, som i Hokusais träsnitt Under vågorna vid Kanagawa. Fast polishuset är inte berget Fuji. Man kan lätt förhålla sig till verket, dess mått är precis så att de omfattar också mig, skriver in mig i tre antydda valv.

Änglar finns det många, stora och små. Rainer Maria Rilkes ängel är väl den största, han som i Duinoelegierna uppenbarar sig för skalden. Bortom mänskliga mått, förfärande. Förfärande är varje ängel:

Vem, om jag ropade, hörde mig då i änglarnas
kretsar? Och även om en av dem plötsligt
toge mig till sitt hjärta: förintades jag av hans
starkare Väsen. […]
(Översättning Erik Lindegren)

Bland helgens filmer på TV passerar plötsligt och för mig helt oplanerat Den enfaldige mördaren av Hans Alfredsson. Den förståndshandikappade huvudpersonen drömmer sig bort från sin egen misär och låter sig ledas av änglar med mäktiga hårsvall och vingar. De sjunger Verdis Requiem. Dies Irae, Guds vrede ska komma över människorna. Skyddsänglar är också hämnande änglar, orubbliga och beslutsamma verkställare av det rätta. Vingarna rör sig bakom deras huvuden, stora dunvippor som konstigt nog övertygar. Jag tänker förstås på Stina Ekmans Änglavakt som jag sett samma dag. Också den har en dubbelhet: beskyddande, men inte mjuk och insmickrande, absolut respektingivande. Det måste en änglavakt vara.
 
Två änglar breder ut sina vingar över ingången den lilla kyrkan av Borromini i Rom, San Carlo (eller San Carlino) alle Quattro Fontane. Vingspetsarna bildar ett valv, ett gotiskt valv, alldeles över den klassiskt ordnade ingången till kyrkan. De bara nästan berör varandra med spetsarna, och jag känner varje gång att dessa änglar nog beskyddar mig. Helt säker kan man emellertid aldrig vara med änglar. Ein jeder Engel ist schrecklisch.
 
Det där är mina egna änglar, de som jag snubblar över i associationer och av tillfälligheter medan jag förbereder den här texten. Stina Ekmans egen ängel är istället Nike från Samothrake, sådan hon står som gipsavgjutning på Konstakademien i Stockholm. Segergudinnans triumferande vingar, på en stympad huvudlös kropp. Men kraften finns kvar, det kraftfulla i formen. Där har hon något gemensamt med Stina Ekmans Änglavakt.
 
Vi pratar om sådant över telefonen. Om förebilder och associationer. Om Balzac, skulptören Auguste Rodins skulptur över författaren Balzac. Den står lite varstans, Stina hade sett sin skulptur i ett konstmuseum i Prag, var jag sett min kan göra detsamma. Men där finns återigen en formgemenskap. Tyngden, det lite hukande och satta, och att skulpturerna står där som monoliter. De kräver inget annat sällskap, de är frikopplade från den omedelbara omgivningen, den bekommer dem inte. Tyngden i formen ger dem markkontakt. Stinas Balzac i Prag stod på golvet, utan påtaglig sockel. Änglavakt står likaså direkt på trottoaren, helt i plan med betraktaren. Det är ett möte en mot en, inte en utmaning i någon hotfull mening, men nästan.
 
Den här skulpturen tar efterhand allt större plats. Den inledande känslan av att det här väl inte var så märkligt ger efter för något annat. De fransiga kanterna och de kupade valven, den bara antydda beskyddande bågen över mig som står bredvid. Änglavakt verkar på sikt. Den kommer att sätta sig i medvetandet hos dem som passerar, utöva sitt egendomliga inflytande. Beskyddande och ändå oåtkomlig.

Med e-post kommer några bilder från Stina Ekman. Bilderna på modellen i lera visar tydligt hur hon arbetat. En process där former dupliceras och läggs till varandra. Allt var från början helt annorlunda, eller rättare sagt tvärtom. Skulpturen skulle utgå från platsen och funktionen. Formerna var hämtade från något så vardagligt och modernt som toalettporslin. Sektioner av wc-skålar (fast väldigt mycket större) som ställda tillsammans bildar konturerna av något som liknar en tät klunga gestalter eller kanske en ås med runda toppar. Fyra formationer, och en halv.

En bild är från Indien: fyra personer i byn Dharawi, och en som vi bara skymtar i bildkanten. Skulpturen skulle först heta »Liten Dharawi«, och gruppen i bilden ekar också i skulpturen sedd från sidan. Bilderna är inte nycklar till förståelsen av verket, för verket kan man förstå på plats, var och en efter sina egna förutsättningar. Men de ger en insikt i hur konstnären använder konkreta utgångspunkter för att sparka igång sitt arbete.

Sedda från ett annat håll bildar istället formerna en öppning, ett valv som man mycket väl kan gå igenom. En smal fast ganska hög port, kanske inte till himmelriket men väl till polishäktet. Lite som två skyddande händer, resta som ett valv över den som passerar på väg in mot byggnaden. Ett skuggigt och tyst rum som även fungerar som ett stöd och skydd mot den gnagande känsla av skuld och litenhet som man kan uppleva i skuggan av just ett polishus. Men också en byggnadskropp som bestämt och egensinnigt ställer sig i relation till huset intill.

Fast processen från förslag till förverkligande bygger på förhandlingar. Representanterna från polishuset, »brukarna«, de som dagligen ska passera verket tyckte inte om det ursprungliga förslaget. Så är det ibland, och man måste lyssna på sin motpart. Ursprungsförslaget blev förresten i alla fall utfört, som en porslinsvit fri skulptur. Men det är en annan historia.

Istället för att stånga sig blodig för att få genomföra förslaget valde Stina Ekman ett annat tillvägagångssätt. Efter en del grunnande tog hon isär formerna och fogade dem samman på nytt. Vände dem ut-och-in. Samma skålformer, men med kanterna vända utåt, tre av dem. Modellerade i gips i en ganska snabb process, med en ojämn och fårad yta och fransiga kanter.

Motståndet gav Stina Ekman modet att arbeta närmare den traditionella och konventionella skulpturen, till på köpet i brons, det historiskt mest belastade av alla material. Istället för att integrera och anpassa formerna, valde hon att låta skulpturen bli en form i egen rätt. Nu står Änglavakt som en solitär utanför polishuset. Någon att lita på, skuggan av en skyddande vinge på vägen till polishäktet eller passutlämningen. Där tjänar den ett syfte, och på samma sätt som den går i dialog med den stora skulpturtraditionen så talar den också till oss som passerar. Nikes vingar, änglars vakt.

Pontus Kyander