Drömskeppet

Truls Melins (f. 1958) Drömskepp är ett skulpturalt objekt som seglar mot oss när vi stiger in i entrén till Clinical Research Centre på Universitetssjukhuset i Malmö. Trots skulpturens kompakta kropp finns en transparens genom dess fyrkantiga fönsteröppningar som löper i strikta rader. Drömskepp är nämligen också ett hyreshus. Skeppet verkar vara tomt, och därmed skapas en lätthet, som tycks göra flygandet möjligt. Drömskeppet seglar fram och ger intrycket av något stort och sagolikt. Luften vi andas blir till hav. Det känns lika stort som arken, som med sitt väldiga inre kunde rädda jordens alla djurarter. Truls Melin spelar med en känsla av både stabilitet och instabilitet. Verket laddas av något socialt oroväckande. Ett hyreshus som kan kantra?

Den ljusgult lackerade ytan gör den höga, instabila arken flygande lätt. Och Drömskepp kan röra sig över både städer och hav. Från Malmö, över Öresund och till Köpenhamn där Truls Melin numera bor. Han skriver i presentationstexten: ”att det som är så fint med Malmö är ljuset, avstånden mellan husen och de breda gatorna, de gula men lite tråkiga funkishusen […] men också närheten till Öresund, ett flöde av vatten och fartyg och last.” Malmö finns hela tiden närvarande för Truls Melin. Han har ställt ut mer i Sverige än i Danmark. Han föddes i Malmö, där han växte upp i en familj som präglades av konst och design. Hans mor är glasformgivaren och designern Signe Persson-Melin och hans far var den grafiske formgivaren John Melin. Hans morfar, den kände Malmöbyggmästaren Eric Sigfrid Persson, var en av de tidiga förespråkarna för funktionalismen i Sverige. 1993 skrev Lars Nittve till Truls Melins stora utställning på Rooseumq, att han i sin konst är bärare av en speciell folkhemsestetik. Melins påverkan från modernismen har ofta förknippats med minimalismen, men Nittve spårade inflytandet längre tillbaka och fann att de fyrkantiga fönstren i hans låd- och husformer kunde sammankopplas med funktionalismen i det svenska folkhemmet.

På Borås Konstmuseum finns ett konstverk av Truls Melin med titeln Objekt från 1989. Det är en enfärgad, orange skulptur målad i högblank lackfärg. En uppvikt skiva stiger som en vägg upp ur kortsidan på en bordskant. Väggen går nästan ända ner till golvet i en rektangulär form. I konstverket finns ett sorts möte mellan popkonst och konkretism. Ur den vertikala väggskivan kommer en bil fram på bordet. Bilens rörelse växer ur och samtidigt möter den konkreta ytan. På avstånd kan skulpturen upplevas som en stor enfärgad målning. Truls Melins tredimensionella konstverk har alltid haft en koppling till måleriet. Skulpturerna är oftast målade i en färg som omsluter objektet i en minimalistisk anda. Med en reduktion och fokus på ”de realistiska elementen” speglas en monokrom värld. Samtidigt är de skulpturer som har förmågan att skapa sin egen rymd, sin egen värld. Erfarenheten är att skulpturer kan inta sina platser i rummet på olika sätt. För att göra detta stiger de ibland upp på en piedestal eller på ett podium. Truls Melins skulpturer har ofta lekt möbler. De skulpturala formerna byggs in i trä- eller metallben och så skapas dessa hybridobjekt. En annan gång kan en skulptur liknas vid en utställningsmonter utan glashuv (på senare tid har han också placerat modeller till skulpturer i specialtillverkade glasmontrar). I hans senaste utställning på Malmö Konstmuseum (2006) mötte man skåp som stolt steg upp från golvet samtidigt som de var stängdaw. Endast tankens kraft kunde tränga bakom dessa dörrar.

Truls Melins Källarblommor (2002) lever på aluminiumstöd som liknar stänger med fyra utbredda stödfötter. Men skulpturen utgör också bräckliga stjälkar och på dessa svävar monokroma arkitektoniska konstruktioner som är stiliserade modeller av källarutrymmen. Dessa källare refererar till platser där Truls lekte som barn, antingen om det var källare hos morföräldrarna eller hemma. I Källarblommor står vi mitt emellan natur och arkitektur. Växande ljusgrön stjälk och mörk källare. Men precis som i Drömskepp finns en tydlig utmaning att våga ge sig in en drömvärld likt underlandet dit Alice kröp i jakten på kaninen. Den tunga källaren lyfts upp på en ostadig stjälk och likt drömskeppet tycks den nästan kantra. Den hermetiskt mörka källaren lyfts upp i ljuset utan att man kan nå den och det inre i drömskeppet tycks vara spöklikt genomblåst av ljus och luft. I Truls Melins värld skapas ofta en känsla av kuslighet och osäkerhet. Känslorna finner utrymme i olika former, både strama och organiska. Truls Melin berättar i en intervju: ”Det handlar också om ett mentalt rum, att gå ner i källaren, att mentalt gå ner sig, men också om att när man är tillräckligt nere så kommer man alltid upp igen.”

I Drömskepp konfronteras vi med ett slags transportmedel. Men kanske liknar det mer en bostad för Aniaras lågtflygande släktingar från Malmö? De arkitektoniska elementen har också en stark närvaro i den mer husbåtslika skulpturen som gjordes till Campus Norrköping 2002. De former som Truls Melin genomgående använder är familjära. De står i relation till det lekande barnet Truls, som fascinerades av farkosternas värld och konstruktionens former för att segla, flyga, gräva etc. Truls Melin har några fotografier bevarande sedan han var i tioårsåldern. Dessa ställdes ut tillsammans med hans Mudderverk på Malmö Konstmuseum 2001. Fotografierna föreställer hans egenbyggda leksaksmodell som seglar omkring i en vattenpöl. Mudderverk är i verkligheten stora. Nästan som hus. Mudderverken hämtar upp gyttja, sten, sand och grus från ofta osynliga bottnar i hamnar, kanaler och sjöar genom sin grävskopa. De stora och klumpiga maskinerna är som en metafor för Truls Melins eget sökande, som utgrävningar i det undermedvetna. Mudderverken förknippar han förmodligen med sina första mudderverksmodeller som han byggde redan som barn.

I Truls Melins skulpturer finns både något som är förborgat och något som är klart, öppet och redovisat. I skulpturerna Ole Lukeie och i Drunknad sjöman, som visades i Malmö 2006 skruvar han samman olika rör till rumskonstruktionere. De runda rören bildar rum som ser ur som rektangulära former. Ole Lukeie är den danska benämningen för John Blund, vilket indikerar att vi har att göra med en drömvärld åter igen. Vad som skall kunna ledas genom rören förbi kranar och vred blir en poetisk, kanske omedveten, kraft. Samtidigt ger det antydningar till något organistiskt eftersom själva rörsystemet också utgörs av mänskliga figurer. Dessa figurer finns där som byggelement och låter flödet passera. Rören och figurerna är målade i samma gröna färg och blir ett arkitektoniskt konstruktionselement likt bordsbenen och aluminiumbenen i hans tidigare skulpturer. Föremålen i Truls Melins skulpturer är svårfångade. De tycks ofta ha fastnat i de arkitektoniska och tektoniska formerna; som hunden på hyllan, loket på skåpet eller mudderverken på piedestalerna. Eller flygplanet som är omslutet av en låda där vingarna och stjärten sticker ut genom fyrkantiga öppningar. Åter igen låter Truls Melin oss möta och upptäcka det yttre och inre. I Drömskepp och i många andra verk.

I Italo Calvinos De sammanflätade ödenas slott möter vi en grupp gäster som av en ej beskriven anledning befinner sig på ett slott i en skog. Personerna berättar för varandra om sina liv. Men de kan inte tala (i slottet har de drabbats av stumhet), utan kommunicerar med hjälp av Tarotkort. Bilderna och symbolerna i korten används som motiv till charader som gästerna tolkar varandras berättelser ur.

”Tarotkorten erbjuder oss bara världen krympt och stiliserad till en hanterlig uppsättning situationer […]”r. Man kan jämföra dessa bilder på korten med Truls Melins olika föremål såsom leksaker, båtar, mudderverk, blommor. Dessa blir som ett system, en utgångspunkt, i vilket han fångar minnena och därmed livet. Genom djupdykningar in i sina skulpturers mentala rum blir föremålen och formerna en referens till de minnen som skulpturerna och installationerna kretsar kring.

noter

1. Truls Melin, utställningskatalog Rooseum, s. 15, 1992–1993.
2. Göran Hellström, ”Gåtfulla skulpturer”, tidskriften Konstvärlden & Desajn nr 7/2006, s. 30–36.
3. Ole Lukeie visades på Galleri Magnus Åkerlund 2006, Drunknad sjöman visades i utställningen Malm 2 i Malmö Konsthall, 2006 och de nämnda skåpen ställdes ut under Utan titel, Barbro och Holger Bäckströms stipendium i Malmö Konstmuseum, 2006.
4. Ibid.
5. Italo Calvino, De sammanflätade ödenas slott, ur Ulf Erikssons förord, Modernista, 2006, s. xii.

Ellisabet Haglund