Albin Karlsson har alltid varit upptagen av tiden. Första gången jag själv hörde talas om honom var när han ställde ut en klocka på gamla Konstfack på Gärdet i Stockholm.

Men det var en klocka som inte liknade någon annan. Klockan såg vid en första anblick ut som en monokrom målning. Men istället för att som Luciano Fontana skära hål på duken, förvandlade Albin Karlsson dukarna till ett slags tidsmaskiner. Små piggar tryckte ut siffrorna bakom den sträckta duken så att tidens fysiska utsträckning blev nästan obehagligt närvarande.

Detta verk följdes av flera, allt mer raffinerade. Albin Karlsson tar vara på ett arv från den rörliga konstens hjältar, från PO Ultvedt, Jean Tingeley och de andra. Men där föregångarna lekte fram rörliga maskiner som saknade den normala industriproduktionens logik och funktionalitet är Albin Karlsson mer lågmäld. Klockan tickar inte längre. Mekaniken syns inte. Albin Karlssons verk rör sig – glider – osynligt, långsamt. De är lika mycket väntan som händelse.

Albin Karlsson har experimenterat med olika tekniker. Han har låtit värme stilla förvandla ett faxpapper från vitt till svart. Han har låtit lim smälta från taket i exakta tidsintervaller så att det förgångna skapar en märklig ziguratliknande skulptur på golvet.

I biblioteket på Umeå universitet stannar inte Albin Karlsson vid verket i sig. Duken är borta. Och tidens obönhörliga gång har blivit en stilla och ständigt pågående mekanisk balett som fångar rummet precis som det är. Och som det är i tiden, med dem som sitter där just då, med det damm som finns där i varje ögonblick. Det fångar rörelser, sammanhang, människor och arkitektur.

Och därmed blir den ensamma läsaren i salen inte längre ensam. Han eller hon blir en del av något större, av det flöde i tiden som Marcel Proust talade om. Och som Albin Karlsson för över till vår tid. Visst finns här klassiska referenser, till Pistoletto, till Alhambras vattenspeglar eller Fredrik Wretmans spegelgolv. Men Albin Karlsson har gjort något alldeles eget av tiden. Han låter tiden ”morfa” sig själv, den glider stilla som vore det en dataanimering i taket.

Förr, det vill säga alldeles nyss, räckte det med att vi lärde oss att ta in kunskap. Och det räckte med att vi blev duktiga specialister. Nu, när världen globaliserats och digitaliserats, räcker inte det. Vi måste göra något alldeles eget av kunskapen. Och då handlar det om att skapa något nytt genom att göra egna kopplingar. Att inkludera allt som finns i rummet och se sammanhang istället för stuprör. Och det är just det som Albin Karlssons glidande tidsbalett med sublim enkelhet visar.

Jan Åman