Aleksandra Stratimirovics verk Staden syns direkt från länsrättens huvudentré. Det består av fyrahundrafemtio ljuspunkter uppbyggda av vardera sju lysdioder, vilket möjliggör en flexibel styrning av såväl färgton som ljusstyrka av varje enskild punkt. Tekniken är ursprungligen utvecklad för ljusskyltar i Las Vegas och utnyttjas av diskotek över hela världen.

Här har de fått en mer lågmäld användning. Spridda över en drygt sex gånger sju meter väggyta styrs ljusens styrka, färg och tempo av noggrant utarbetat dataprogram som efter drygt tre veckor börjar om. Ibland är förändringen knappt märkbar, ibland sker den snabbare. Vid ett tillfälle när jag betraktar Staden börjar en röd prick röra sig snabbt runt i bilden.

Staden är ett verk som erbjuder många öppningar men ger få tydliga ledtrådar och därför lämnar mycket åt betraktaren. Det blir olika bilder beroende på vilken läsart man väljer att använda i mötet, om man väljer att se det som ett figurativt, abstrakt eller konkret verk. Titeln gör att mina första tankar går till en nattlig stad sedd högt ovanifrån, från ett flygplan eller en satellit. Myriader av ljus strukturerade som en karta över stadskärna, motorleder och förorter.

Det går också att se likheter med de kontrollrum som finns i science-fictionfilmens dystopiska framtidsvisioner. Ljusen blir i båda dessa fall punkter på ett ytplan, och verket figurativt, eller alternativt abstrakt men med referenser till en yttre verklighet.

Stratimirovic säger själv att hon har strävat efter att gestalta stadens melodi i en ljusberättelse, vilket istället inbjuder till en konkret läsning utan några egentliga kopplingar till synintryck från en yttre verklighet. Men det får mig också att tänka på den stilistiska figur som går under namnet synestesi och där man väver samman olika sinnesintryck till ett gemensamt uttryck. Det är en typ av sinnesanalogi som finns i det dagliga vardagsspråket i form av figurer som stelnat till verbala fossiler, såsom när man talar om skrikiga färger i bilder eller en ljudbild inom musik. Inom instrumental jazzmusik är skildringen av storstadens nattljus ett så vanligt motiv att man knappast reflekterar över att det är en synestesi.

Betraktat ur det perspektivet vänder Stratimirovic på förhållandet och arbetar med att skapa ett synintryck utifrån ljud. Precis som en melodi har Staden också en utsträckning i tiden och det tar totalt hundrafemtio timmar innan programmet börjar om. Omfattningen gör det i praktiken oöverskådligt på samma sätt som varje verklig storstad är oöverblickbar. Tillsammans med uttrycket ”stadens melodi” leder detta min tanke till att verket kanske inte handlar om en specifik stad utan snarare om staden som generell idé. Ett verk där de skiftande bilderna berättar om staden som möten och rörelse, som både konstant förändring och cyklisk upprepning.

Länsrätten har ett brett ansvarsområde och är scen för bland annat skattetvister. Hit kommer människor från hela världen eftersom den även fungerar som migrationsdomstol dit utländska medborgare kan överklaga beslut om avvisning. För dessa riskerar domstolsförhandlingen att leda till att hela tillvaron slås i spillror, samtidigt som den också innebär en verklig möjlighet att få slå sig till ro. Många av besökarna kommer alltså att komma in i byggnaden i ett tillstånd av anspänning och oro, vilket är något som Straimirovic har valt att förhålla sig till.

Konstverket Staden är så placerad att varje besökare i länsrätten kom mer att passera det och i sin skissbeskrivning skriver Stratimirovic att Staden lever sitt liv utan att kräva betraktarens uppmärksamhet. Som jag förstår konstnären så gäller detta såväl verket som hennes syn på staden som idé. Verket syns men ska inte ta för mycket plats och inte tränga sig på någon, samtidigt som det för den som vill och tar sig tid alltid ska finnas något nytt att upptäcka. På samma sätt omsluter staden den urbana människans liv. Den är ständigt närvarande och allt som oftast så självklar att vi knappt lägger märke till den, samtidigt finns det alltid något att se och upptäcka – för den som vill.

Aleksandra Stratimirovic är uppvuxen i en större stad och flyttade till Sverige i vuxen ålder, från Jugoslavien. Hon är utbildad både vid Konsthögskolan i Belgrad och på Konstfack i Stockholm. Hon arbetar med konstprojekt såväl i Sverige som i det före detta Jugoslavien och andra
delar av världen. Stratimirovic är också en av initiativtagarna till Transnational Lighting Detectives, TLD – ett internationellt nätverk som samlats kring den namnkunnige japanske ljusdesignern Kaoru Mende. Det grundades 1999 som en utveckling av det japanska Lighting Detectives och består av konstnärer,
formgivare, arkitekter och andra förenade av ett gemensamt intresse för ljus som konstnärlig strategi, som miljö eller som kulturellt fenomen. Världen över arrangerar de seminarier där de praktiskt och teoretiskt analyserar belysningsmiljöer i olika urbana metropoler. Erfarenheterna från arbetet med TLD ger avtryck i hela Stratimirovics konstnärskap och faktum är att de flesta av hennes verk på ett eller annat
sätt är ljusbaserade, även om det ibland inte är direkt uppenbart. Baby blue sky, 2005, är ett omfattande platsspecifikt konstverk på Jakobsbergs pendeltågsstation utanför Stockholm. En central del av verket
består av en rund halvtransparant glasskiva infogad i golvet på stationens övre våningsplan. Till det undre planet släpper glasskivan ner ett milt ljus och nerifrån blir de förbipasserande pendlarnas fotsteg försvinnande mönster över ytan.

Det tar en bra stund innan jag inser att ljuset är en avgörande del även i detta konstverk, och att det liksom i Staden finns en rörelse där verket ständigt förändras med de passerande trafikanternas skuggor. Konstnären har också arbetat med flera monumentala verk, bland annat med två olika ljusinstallationer på Stockholms Stadsmuseums fasad 1999 samt 2000–2001.

I en bok som sammanfattar och presenterar en rad av TLD:s olika projekt, Transnational Lighting Detectives, Kajima Publishing, 2004, läser jag om deras noggranna och systematiska undersökningar av ljuset i storstäder som Istanbul, Las Vegas, Singapore och Buenos Aires. De använder det svåröversatta ordet ”nightscapes” (närmast nattlandskap) för att beskriva stadens nattliga ljusbild: ”There are two types of vantage points – the ground level and a height – from which to observe a nightscape. First, whatever the city, we search for an appropriate height overlooking the city […] One comes to understand the structure or nature of a city by observing it from a height in the evening and can deduce the secret to various light-related matters.”

Den höga utblickspunkten har vi redan varit inne på i läsningen av Staden som en föreställande eller delvis abstrakt representation av en stad. Men även markplanets synvinkel går att använda då man betraktar Stratimirovics verk. Istället för förflyttningar och skiftningar på ett ytplan uppstår då en rörelse i djupled, där lyktor avlägsnar och närmar sig i stadsrummet och lamporna tänds och släcks inne i byggnaderna. Det innebär ett perspektivskifte från makronivå till mikronivå; från en position där betraktaren främst ser olika flöden till en där det går att uppfatta enskilda rörelser. En utblickspunkt där man skulle kunna uppfatta silhuetten av någon som drar för vardagsrummets gardiner, numret på en registreringsplåt från en passerande bil eller den fladdrande jackan
på en förbisvischande cyklist.

Jacob Kimvall