Med sin fabriksarkitektur från skilda epoker är industrilandskapet utmed Motala ström i Norrköping en fascinerande kulturmiljö. Området, vars industriella historia sträcker sig tillbaka till 1600-talet, har under de senaste decennierna genomgått en snabb förändring. Fabriksbyggnaderna har en efter en tagits i bruk för andra ändamål, en utveckling speglande övergripande skiften inom den globala ekonomin och samhällsordningen. Norrköpings arkitektoniska minnen fylls nu av vår tids kultur-och kunskapsinstitutioner och tjänsteföretag. Här finns universitet, museer och kontor. Något av ett nav i området är Louis de Geer konsert & kongress , en omfattande evenemangsanläggning invigd år 1994, delvis inrymd i äldre fabriksbyggnader.

Flygeln, en ny separat del av konsert-och konferenscentret öppnad 2007, är också den inrymd i en äldre industrifastighet som blivit om- och tillbyggd för sitt nya användningsområde. Ett av de mer accentuerade tilläggen är det generöst tilltagna burspråk i foajén vars glasväggar löper mellan golv och tak. I burspråkets tak hänger Bling Bling, en femdelad ljuskrona av glaskonstnären Anna Berglund. Placeringen gör den till ett blickfång från både in-och utsidan av byggnaden. På natten blir den en färgstarkt lysande orienteringspunkt för besökare på väg till 123 eller från Flygeln.

Anna Berglund har låtit de fem kuporna i armaturen få sin form efter profilen av en klassisk kristallkrona. Varje kupa låter profilen beskriva en kontinuerlig rörelse i 360 grader runt en tänkt mittaxel; det är som
om vi mötte kristallkronor som roterade så snabbt att ögat endast registrerade deras yttre konturer. Från den moderna konsthistorien känns idén igen från den italienske skulptören Renato Bertellis berömda porträttbyst Profilo continuo di Mussolini , 1933, och Sivert Lindbloms besläktade arbeten med ansiktsprofiler som bland annat kan ses i hans konstnärliga gestaltning av Västra skogens tunnelbanestation, 1975. Anna Berglunds ljuskrona skiljer sig från dessa förebilder genom att det
som avbildas inte är en människa utan ett ting. Efterbildningen resulterar i fallet med ljuskronan inte heller i en renodlad skulptur utan i ett objekt som även fyller en praktisk funktion som ljusspridare. Foajéns ljuskrona är på en och samma gång ett fungerande bruksföremål och en betraktelse över den föremålstyp den representerar. I utförandet kombineras ett analytiskt intresse för form med ett lekfullt och öppet förhållningssätt till konsthistorien och den värld av ting vi omger oss och iscensätter vårt sociala liv med.

Kristallkronor i mindre format förknippar vi gärna med salongerna i 1800-talets borgerliga stadsvåningar. För den programmatiska modernismens arkitekter och formgivare kom dessa ljuskronor att utgöra ett av många exempel på opraktiska och otidsenliga inredningsdetaljer som skulle bekämpas. Den utsmyckade borgerliga salongen blev en föraktad och förlöjligad miljö. Värderingar av detta slag kom under lång tid att färga vårt lands debatter och arbetsformer inom design och konsthantverk. Men pendeln slår någon gång alltid om. 1800-talets konstindustri, med sin förkärlek för historiska stilar, ornament och teknisk perfektion närmas nu med nyfikenhet och intresse av unga formgivare. Anna Berglund är en av många konsthantverkare som låter sitt arbete gå i dialog med 1800-talets dekorativa inredningsideal. Här kommer den borgerliga salongen tillbaka, men inte som den dystra och spöklika interiör den framställdes som i modernismens heminredningsmanualer utan som en gnistrande och upplevelserik miljö.

Anna Berglunds arbete ger tydligt uttryck för en distans till den minimalistiska formgivningens rädsla för iögonenfallande effekter. Här eftersträvas snarare en ”maximalism”, ett återupprättande av en estetik där färgstarka, dekorativa och historiserande element används som kommunikativa redskap. Men på samma gång som armaturens formspråk åkallar historien placerar de neonlika diodlamporna inuti kuporna den tydligt i vår egen tid. Ljuskronans namn, Bling Bling, är ytterligare en samtidsmarkör; en blinkning till hip hop-kulturen. Bling har blivit ett vedertaget namn på de påkostade, ofta diamantbeströdda smycken som hip-hopens stjärnor älskat att bära sedan musikgenrens genombrott på 1980-talet. Namnet kan i överförd bemärkelse beskrivas som ljudhärmande. ”Jag har alltid tänkt att om en diamant kunde ge ljud ifrån sig skulle den säga ’bling’”, konstaterar Jacob the Jeweler, en av blingens mest framgångsrika guldsmeder, i en intervju i den amerikanska journalisten Minya Ohs bok Bling Bling: Hip Hop’s Crown Jewels, 2005. Scenen eller röda mattan är den självklara miljön för dessa smycken, gjorda för att glittra i strålkastarnas och fotoblixtarnas ljus. Foajén, ett rum vars funktion är tydligt kopplad till det sociala livet som ett offentligt skådespel, blir en kongenial plats för Anna Berglunds ljuskrona.

Så etablerar Anna Berglunds verk för Flygeln en välfrändskap inte bara med 1800-talets borgerliga interiör utan också med våra egna dagars populär-och kändiskultur. Kopplingarna mellan disparata stilar, epoker och sociala sammanhang är kännetecknande för det infallsrika närmande till ämnen och inspirationskällor vi ofta möter inom dagens konsthantverk. Utövarna markerar sin plats i samtiden samtidigt som de på ett motsägelsefullt vis hänvisar till äldre tiders stilar och livsmönster. Ljuset faller på flera platser samtidigt, reflektionerna kan komma från oväntade håll.

Love Jönsson