Ett lågmält drama pågår tvärs över torget i Bällstaberg. Med slutna ögon vänder sig ett stort barnhuvud i brons snett ut mot torget. På andra sidan torgets mitt finns en bassäng med ett springvatten och en veckad flat  bronsform som tycks sväva över vattenspegeln.

Barnets uppmärksamhet är vänd inåt, som när någon försöker återkalla i minnet en smak, en doft, en bild, en känsla från det förgångna.

Barnets huvud är tvärt tillplattat upptill. Det ser nästan brutalt ut, som om det huggits av. Men det är också inbjudande. Man kan vila armbågarna mot det som på ett högt bord. Har man ett barn i famnen är det svårt att låta bli att sätta av det uppe på den plana bronsytan.

Kanskedrömmerbarnet.Kanskeärhanensovandesomoseendebefinner sig någon helt annanstans, rör sig i drömda landskap snarare än verkliga.

Hur gammal är han? Kanske fyra, fem, ännu med det lilla barnets runda kinder och trubbiga näsa. Trots huvudets monumentala skala är det ett intimt porträtt, tecknat med påfallande ömhet.

Huvudet är placerat direkt på en plattform av ljusgrå betong. Några få trappsteg upp och i rät vinkel följer ytterligare en plattform, som ett podium där man kan sätta sig på trappstegskanten när solen någon gång tittar fram.

Placerade på var sin sida om torgets mitt balanserar barnhuvudet och bassängen mot varandra, dras till varandra. Den veckade formen på vattenspegeln liknar både ett flytande blad och en snäcka. En organisk form, men den har också något textilt över sig – som en veckad bordsservett. Snäckformen har också förbindelser till mytologin. Kärleksgudinnan Afrodite föddes ur havets skum och sköljdes iland på ett snäckskal.

Medan Bällstaberg vaknar fortsätter barnet sin sömn, fortsätter Afrodites snäcka att så förhoppningar om nytt liv.

Pontus Kyander