Entrétorget i Solna tingsrätt domineras av ett arkitektoniskt snitt i form av en trappa. En funktionsform som effektivt delar upp rummet och skapar en spänning, en vibration som konstnären Inger Andersson tar upp kampen med genom att befolka rummet med gestalter.

Först möter vi ett liggande flak. En kamouflerad kropp i betong, vilande och meditativ med gjutna glastoppar som fångar och reflekterar ljus från takets screentryckta bladverk. Till vänster, en bit in i rummet, en snirklig teckning av ask. En stor träkrumelur, bastant som en ohyvlad och råbarkad sälle.

Ytterligare en bit bakom till vänster om trappan står keramiklodet tungt och stadigt. Lodet, eller pendeln till klockan som tillhör tiden, en vågmästare i rättvisans värld, stabil och alltid något klumpig. Till höger om trappan – kokongen eller frökapseln som innehåller växandet och livet – det turkosa glaset som genom sin massiva materialitet och storlek inger respekt och värdighet.

Fyra objekt som tar plats och tränger sig på. Ockupanter som både välkomnar och gör platsen levande men samtidigt också överbefolkad. Abstrakta figurer som ställer sig i vägen, nästan människolika konstiga typer, kanske schackpjäser i en värld där ”normal” är en generalisering, likt det mått som skolan, arbetslivet eller den sociala världen ställer fram för att vi skall mätas, vägas och värderas.

Skulpturernas material och varierande form ger också något annat för handen, ett hopp om att olikheter
i utseende, åsikter, kunskaper och färdigheter är de enheter som gör samhället mångfasetterat, intressant och levande.

Titeln på installationen skvallrar om något som misstolkats, en kommunikation som brakat samman,  ågot som måste åtgärdas med en återblick både rumsligt och i tiden.

Anders Boqvist