Mittemot Södersjukhusets entré i Stockholm, i en slänt, har Svenska bostäder uppfört fyra nya hus i rad - tre hus med studentlägenheter och ytterligare ett bostadshus i halvcirkelform. Husen förbinds med en nästan hundra meter lång mur i kalksten. I denna mur har konstnären Johanna Schartau låtit innefatta tio stycken ljuslådor i olika format. På håll skänker de liv och värme åt platsen likt små lyktor. När man kommer närmare öppnar de sig som fönster mot andra platser.

Schartaus fotografier radar upp bilder av platser hon bott på, de är som nålar på en alldeles egen världskarta; en solig gungplats vid barndomshemmet, en radhusgata så alldaglig att den kunde ligga var som helst, en gatuskylt som är ett ting, en sliten skylt, samtidigt som den ger en precis anvisning till en plats. Fotografierna med sina små grafiska tillägg är inte iscensatta konstfotografier. De är mer likt de bilder man finner bland sina papper i försöken att lägga pussel av sin historia.

Bilderna får ett omätbart djup genom betraktarens önskan att se en ordning i dem. Eller omvänt: de platser och bilder av platser konstnären bott på har inympats och intar efterhand en mytologisk plats. Och är det inte det hon gör, Johanna Schartau, håller med en generös gest fram  dessa platser och bilder för att försöka förstå dem, för att pröva deras giltighet som förklaring till var man befinner sig nu?

De grafiska tilläggen i bilderna; en luftballong, en flicka med vingar, ger fingervisning om deras individuella betydelse. I detta sammanhang, ett öppet stadsrum, mellan bostäder och sjukhus ger hon dessa tablåer en bestämd tyngd som inspirerar; vilka är mina platser, vilka är de bilder som binder ihop min egen historia?

Martin West