Den finske konstnären Jorma Puranen har skapat de fotografiska konstverken Vad deras ögon såg och Luftspeglingar för det nya Kulturens hus i Luleå. Den lokala anknytningen i verken harmonierar synnerligen väl med Puranens breda konstnärskap. I konstverken finns även närvarande element från Puranens eget förflutna. De väckte hans entusiasm för uppdraget och bidrog till uppkomsten av de olika dimensionerna när det gäller verkets form och innebörder.

Den ena av fotoinstallationens två delar utgörs av sexton porträtt i större format, vilka Puranen plockat ur Luleå stadsarkiv och sedan bearbetat till nästintill oigenkännlighet. Personerna på fotografierna är vanliga kvinnor och män från början av 1900-talet, de som byggde Luleå. Egentligen kan man bara urskilja vissa yrken på bilderna: präst, sjuksyster, sjöman, arbetare… Det blåtonade verket – en ikonostas över arbetet och vardagen – ger onekligen ett nostalgiskt intryck, men det är fråga om mer än en tillbakablick. Väggen med bilderna förankrar den nya byggnaden i Luleå stads sekellånga historia. Bilderna skänker Kulturens hus en identitet och rötter som går långt tillbaka i tiden.

Den andra delen består av sju landskapsbilder, som Puranen tagit i staden och dess omgivning. I dem finns såväl det bleka nordliga dagsljuset som typiska landskap i ett område som Puranen alltid uppfattat som beläget på gränsen till Lappland. Men han har inte avbildat landskapen direkt i naturen, utan fotograferat deras reflektioner på skivor med lackerad yta. Den speciella tekniken förändrar landskapen till reflektioner, till ljusdallrande spegelbilder, och separerar dem från omedelbart identifierbara och namngivna platser.

Puranen själv är hemmahörande i Pyhäjoki i Finland, en ort nästan exakt på den motsatta sidan av Bottenviken. Pyhäjoki är en av de kommuner varifrån finländare förr flyttade över till Sverige efter arbete,
många av dem till Luleå. Kanske har någon av dem kommit med på Puranens bildvägg, men det kan vi ju inte veta.

När Puranen beskriver Luftspeglingar drar han sig till minnes hur grabbarna i Pyhäjoki vid klart väder klättrade upp i kyrktornet, den högsta punkten på orten, för att därifrån kanske kunna se det mytomspunna Sverige. I landskapssviten har han på sätt och vis velat vända blicken åt andra hållet, mot sin barndoms landskap. Det nordliga ljuset i hans fotografier skimrar inte bara av den svenska naturen utan också av ett stänk av det finska Österbotten.

Timo Valjakka

Översättning: Valtasana Translations Helsinki