Snurra en jordglob och du ska snart se att allt hänger samman: landmassorna breder ut sig och bildar kontinenter; där kusterna markerar gränser tar haven vid. Långt borta eller nära har med tid och perspektiv att göra.

Att uppfatta korrespondenser i tillvaron är en fråga om läggning, kanske rent av begåvning. I sina arbeten har Katarina Norling länge visat att hon äger en spårhunds känslighet för sammanhang som går de flesta förbi. Det gäller inte minst i Balladen om vaktchefen.

Verket bygger på en rad sammanflätade historier, varav en börjar i Stockholm. Under sina nattliga vandringar till och från arbetet har konstnären regelbundet mött en speciell och säregen person: vaktchefen. Lugn och sansad sitter han vid sitt skrivbord och trots att han aldrig bär uniform inger han respekt. Hans inre styrka skapar en känsla av trygghet som sprider sig likt ringar på vattnet.

Med sin gåtfulla närvaro har vaktchefen blivit centrum i balladen. Bordet och stolen, som är tänkt att vara hans plats i konstverket, kommer från en antikhandel i Gamla stan. Jag har själv varit inne i butiken och när man öppnar dörren plingar en mässingsklocka och man finner sig stående i ett rum fyllt till bristningsgränsen med nautiska föremål. Den aktuella möbelgruppen tillhörde en gång en sjökapten – något vaktchefen säkert uppskattar. Med största sannolikhet kommer han också att fascineras av strandfynden och dokumenten som täcker bordsskivan.

Här kan han sitta och låta fragmenten bli farkoster för tankarna i stunder när verkligheten känns för trång. Från sin plats ser han snäckan – den skulptur som först av allt välkomnar besökaren till Wisby strand. Utgångspunkten är en trumpetsnäcka från Brasilien. På portugisiska heter den búzio och i Brasilien finns en badort med namnet Búzios, Snäckorna, som en gång besöktes av Brigitte Bardot (för att högtidlighålla händelsen uppförde man kort därefter en staty av skönhetsdrottningen).

Snäckskulpturen är bemålad med intensiva färger och den lyser som en hälsning från en annan och mer solmättad strand. Men från vaktchefens skrivbord är det i första hand snäckans frånsida som syns: den är svart och vit om vartannat. Likt de flesta av oss har han en ljus och en mörk sida. Fönstret på vaktchefens Stockholmskontor pryds av ett ankare och balladens tredje del består av en stor bild av ett ankare som är uppmonterat i trappan. Det är en symbol som då och då dyker upp i konstnärens arbeten och just det här ankaret har en specifik historia. I Venedig verkade under 1400-talets andra hälft boktryckaren Aldus Manutius; han uppfann såväl skiljetecknet semikolon som kursiv skrift.

Släkten Manutius var framgångsrik inom sitt värv och man eftersträvade att göra bokläsandet mer allmänt och inte begränsat till en liten grupp förmögna. Deras emblem var ett ankare omslingrat av en delfin – den bild som återkommer i Katarina Norlings verk – och symbolen förenar trygghet med lättrörlighet. Förankrad i erfarenhet skulle man vara öppen för nya möjligheter och snabbt kunna gripa tillfället i flykten.

Så formar de tre delarna i Balladen om vaktchefen en berättelse som sträcker sig bakåt i tiden och ut mot fjärran horisonter. Installationen är också på olika sätt förbunden med andra verk av konstnären, placerade bland annat i Bergsjön och Alnarp, men dessa samband lämnar jag till den nyfikna att själv utforska.

Niclas Östlind