Rörelse är ett centralt element i Renata Francescons vägg av porslinsplattor i Öckerö nya kommunhus. Leran och glasyren fångar ett levande förlopp - en naturens energi - som tycks förankrat i den lokala topografin. Den böljande ytan leder tankarna till kraften i vattnet som omger Öckerö eller havsvindarna som drar in över ön. Porslinets yta krusar sig, skapar ett myller av detaljer, frammanar bilden av vågor, strömmar eller darrande lövverk. Att på detta sätt avlocka någonting egentligen stillastående ett uttryck av aktivitet är en återkommande utmaning för många konstnärer. Men denna porslinsvägg är mer än en suggestiv bild som tycks göra motstånd mot sin egen konstitution. Väggen utgör en del av ett rum och den kraft som frambesvärjs är också en del av rummets. Här står rörelsen återigen i centrum. Renata Francescons vägg är placerad så att man som betraktare nalkas den under det att man själv förflyttar sig på väg in eller ut genom entréhallen, upp eller nedför byggnadens huvudtrappa.

Värt att notera är att relationen mellan porslinsväggen och byggnaden som helhet inte är okomplicerad. Öckerö kommunhus kännetecknas av klossartade former, räta vinklar, enfärgade ytor och en sober finish. I den centralt placerade keramiska väggen däremot möter vi en uppbruten, organisk yta draperad i glasyrer som skiftar mellan olika kulörer liksom mellan blankt och matt. Färgerna håller sig kring grönt, blått, grått och vitt. Koloriten blir stegvis ljusare mot väggens övre kant, ett uppåtstigande vars symboliska innebörd förstärker den tillförsikt som hela det nya kommunhuset utstrålar. Men om själva byggnaden tycks vilja markera kommunens stabilitet genom en bastant och lättavläslig form, för porslinsväggen in någonting annat och mer motsägelsefullt. Här är det förändringen, skiftningen, bilden av kraften i en process som faktiskt kan slå om och ändra riktning, som uttrycker samhällets dynamik.

På många av de små blad som bygger upp väggen har glasyren stannat i tjocka, glasartade ansamlingar - droppar, sjöar. Ibland syns krackeleringar, mönster av fina sprickor i glasyren. På en del ställen finns små svarta fläckar som är spår av orenheter i leran som fällts ut under bränningen. Detaljrikedomen bjuder in ögat till upptäcktsfärd men lockar också till beröring. Man lägger gärna fingrarna mot de mjuka och feta men stundtals också skarpkantade bladformer som täcker de underliggande plattorna. Varje porslinsblad är format för hand av konstnären själv, ett val av arbetsmetod som inte saknar betydelse för det färdiga verkets uttryck. Ett och samma par händer står bakom allt och deras närvaro är kännbar. Omsorgen om detaljerna och konstnärens insisterande på en direkt och fysisk upplevelse adderar en ytterligare dimension till det stora, öppna rum som kommunhusets entréhall utgör. Väggen drar till sig besökarnas blickar och händer och skapar något av en intimitet mitt i den offentliga, representativa miljön. Väggen har kropp, den är taktil och etablerar en kontakt som tvingar oss att stanna upp; dess rörelse blir paradoxalt något som hejdar oss.

I väggen finns också en inneboende friktion mellan det sköna och det okontrollerbara och formlösa. Kritikern Sara Danius drar i boken Röster: samtida svensk keramisk konst, 2006, en parallell mellan de rinnande glasyrer som ofta förekommer i Renata Francescons keramik och levande organismers sekret och utsöndringar. Det senare, slemmet, beskrivs som ”smörjmedlet i naturens stora maskineri”, något som kan uppfattas som äckligt och motbjudande men samtidigt är skönhetens självklara förutsättning. Slemmet saknar ande, men utan det skulle inget liv finnas. Kanske bär det emot att tala om slem när det gäller väggen i Öckerö kommunhus, vatten blir här en mer användbar metafor, men väggen har just den laddning Sara Danius ringar in. Det vertikala planet framstår som en dallrande massa på samma gång som det utgör en förföriskt lockande yta. Väggens köttighet och kraft spelas ut mot den skönhet den också äger.

Liksom de rinnande glasyrerna är den uppbrutna ytan ett element som under flera år återkommit i Renata Francescons arbete. Ofta låter sig ytskiktet på hennes keramiska objekt inte särskiljas från själva kroppen, formen. Ytan kan bestå av sammanfogade, tunna bitar av lera som samtidigt som de skapar ett oroligt gränssnitt mot omvärlden också bygger upp och definierar den skulpturala volymen. Något av samma verkan finns i väggen på Öckerö. Här kan också påpekas att det finns intressanta skillnader mellan Renata Francescons vägg och många andra byggkeramiska arbeten. Keramik i arkitekturen har ofta tagit tillvara på och förstärkt byggnadernas och rummens linjer och rytm. Det innebär att det repetitiva i kakelplattors eller byggstenars form och sammanfogning gärna framhävts. Renata Francesons vägg är också uppbyggd av plattor, men konstruktionen ges inte något egenvärde eller innebörd utan döljs snarare. Bildens enhet och illusion är här viktigare än den underliggande strukturens åskådlighet. Verket pekar på spännvidden inom den keramiska konsten idag, där ett rationellt tänkande kring form och funktion existerar parallellt med en strävan mot emotionellt betonade och ofta motsägelsefulla uttryck.

När väggen träffas av ljus löses tyngden i dess materialitet delvis upp i ett spel av skimrande färger och ljusreflektioner. Även i flera av Renata Francescons tidigare arbeten har ljuset framträtt som en beståndsdel i kompositionen jämsides med keramikens form och färg. Konstnären har bland annat av små bitar av lera byggt vida cylindrar och flacka fat som hängts från taket. Visningsarrangemanget understryker här det lätta och eteriska i de perforerade och till synes svävande formerna, men ljuset får också de spröda konstruktionerna att expandera. Ljuset silar genom dem, kastar skuggor, skapar avbilder, leder blicken vilse. I dessa verk finns något drömskt, en åkallan av diffusa minnesbilder eller upplevelser som dock alltid tar avstamp i det fysiska rummets förutsättningar. En tydlig betoning av det fysiska finns också i de senaste årens serie av kraftigare pjäser. Här har konstnären med tunna blad av lera staplade på varandra format cylindriska objekt där spänningen mellan det lätta och bräckliga och den sammanlagda massans faktiska tyngd skickligt tas tillvara. Ettliknande dramatiskt förhållande mellan delarna finns i den keramiska väggen i Öckerö kommunhus. Relationen mellan detalj och helhet får i detta arbete också en särskild pregnans tack vare de storslagna dimensionerna. Här nalkas vi återigen frågan om hur spåren av konstnärens hand kommer till uttryck och hur de möter rummet och dess besökare. Den tjugofyra kvadratmeter stora väggen kan liknas vid en skärm över vilken spelas en berättelse om ett mänskligt arbete, dess utmaningar, infall och möjliga vändningar. Verkets titel, Fruset ögonblick, markerar kopplingen till den lokala geografin, till vattnet, men också till tid - den tid konstnären ägnat utformningen av varje enskilt blad och den tid betraktaren måste lägga ner för att kunna begrunda arbetets alla detaljer. Det enskilda ögonblicket återspeglas som en del av ett framvällande, massivt flöde av energi och rörelse.

Love Jönsson