Flygeln är en ny konserthall i Louis De Geer konsert & kongress i Norrköping, byggd med en äldre industribyggnad som kärna. Inte långt härifrån etablerades den holländske industrimannen Louis De Geers (1587–1652) vapenfaktorier på 1600-talet. De Geer kom till Sverige 1627 för att utveckla den järn-och krigsindustri han redan en tid stöttat finansiellt. Yrkesmän, vallonska smeder och bergsmän med sina familjer, värvades i Belgien. Med Norrköping som utskeppningsort försörjdes Europas arméer med krigsmateriel under trettioåriga kriget, tillverkade i De Geers bruk i Finspång.

Vulcanus Vallonen, en installation med ljud, ljus, fotografi, är placerad i en undanskymd del av konserthallen, i en passage under jord som används av publik, artister och personal. Verket är alltså inte en del av byggnadens yttre gestalt, man når det istället genom en oansenlig trappa i entréhallens vänstra del. Väl nere i passagen uppträder en förskjutning i upplevelsen av rum och tid. Det är de två dimensioner som Staffan Redin har som utgångspunkt i sin tudelade tolkning av platsen. Den amerikanska konsthistorikern Miwon Kwon använder begreppen fenomenologisk och diskursiv för två typer av platsspecificitet, i sin bok One Place After Another, 2002. I det här fallet rör det sig om en upprättad 133 relation mellan rum och betraktarens kropp och om historia som verkets tema.

Betraktaren omsluts av korridorens råa, mörkt färgsatta vägg-och takpartier. Utsträckningen av det 120 meter långa rummet går inte att uppfatta från en punkt, istället drivs man att röra sig framåt och ta del av installationen bit för bit. Varma ljuskällor återkommer med jämna avstånd på väggarna; det är åtta belysta tavlor med avfotograferade detaljer av historiskt måleri, inramade i tunga järnramar. Då och då bryter ett främmande ljud igenom i rummet, det påminner om stridslarm eller, vid ett annat tillfälle, av metalliska hammarslag. Historiska texter om valloner läses av olika röster, och återfinns också i texttavlor på väggarna. Utanför väggarna forsar Motala ström.

Staffan Redin har låtit platsen sträcka ut också bortom den förnimbara platsen. Det är en historisk tolkning, och Redin har dessutom lånat delar av sin konstnärliga metod av historikerna. Han sökte upp skriftliga och visuella dokument och undersökte bland annat en rad barockmålningar i museer eller mörka kyrkorum. Ett begränsat antal målningar hade den speciella sensibilitet han var ute efter. Utsnitt ur målningar fotograferades och fördes in i det underjordiska rummet nära platsen för Louis De Geers tidigare krigsindustri; i en historisk och rumslig återkoppling.

Idag hänger David Klöcker Ehrenstrahls målning Den yttersta domen (1695) i Storkyrkan i Stockholm intill skulpturen Sankt Göran och draken. I fem av ljusbilderna i Vulcanus Vallonen i Norrköping återfinns
fragment av den ångestridna skildringen av de fördömda. Utsnittet skärper intrycket av det kroppsliga i fördömelsens våndor; kroppen och huden ligger nära bildytan. En annan målning i Staffan Redins undersökning är Jacques Foucquets Vulcanus smedja (ca 1700), en av tre plafondmålningar i Karl XI:s galleri på Stockholms slott som hyllade konungens krigsinsatser och förenade maktmanifestation med existentiella frågeställningar. Vulcanus är smedernas maskulina beskyddare och eldens gud i den romerska mytologin. Flera av de målningar Redin har iscensatt i passagen förenar kropp och makt i sitt uttryck. Genom utsnitt, fokusering och förstoring har han understrukit representationen av eldens demoniska kraft, av sexualitet och dödsångest och järnbrukens härbärgerande av makt och erotik.

Fotografiets särart har utnyttjats. De mörka målningarna med myllrande motiv hänger i idag ofta svåråtkomliga för betraktarens öga, men här framträder de med en detaljåtergivning och skärpa som mötet med verket i verkliga livet sällan tillåter. Genom fotograferingen lyfts också målningens hudlikhet fram. Ett intresse för huden som kroppens skydd och som projektionsyta för inre tillstånd är en röd tråd i Redins konstnärskap. Han har intresserat sig för hur kameran kan framkalla aspekter i det mänskliga, som inte är möjliga att se med blotta ögat. På Galleri Index i Stockholm visade han 1994 i en serie av fotografier hur rodnad framkallas som uttryck för emotioner. I en svit på en utställning 2004 på Galleri Skarstedt undersökte fotografiet närsynt huden hos en rad ansikten, och lyckades framställa hur den på en gång skyddar och blottar människans inre. I Vulcanus Vallonen är det 1600-talets visualisering av människans inre som står i fokus.

Hur brukar vi historien, hur konstruerar vi bilden av de människor som levt tidigare? I den underjordiska passagen kan tidvis ljudfragment höras, som dånen från smedjor och krigsbataljer. Ytterligare dokument ur historien – de historiska berättelserna, framställda i texter eller av talande röster – återger människors föreställningar om vallonernas egenskaper. Det är märkliga myter om vallonernas genetiska uppsättning och karaktär, om deras duglighet och deras utanförskap. Alltsedan deras ankomst till Sverige har liknande myter vävts in i folkliga föreställningar och samhällsideologier. Lyssnar man riktigt noga kan man höra att berättelserna återges av en och samma röst; konstnärens.

Annika Öhrner