Det mesta i Anders Kappels konstnärskap handlar om relationerna mellan människa och natur. Han arbetar ofta med skalförskjutningar där naturens proportioner och de mänskliga måtten prövas och omvandlas. De nyfikna upptäckterna kopplas direkt till de krafter som hotar att utarma jordens resurser.

Sårbarhet och överlevnad blir därför några av de viktigaste nyckelorden i Kappels konst. Inte sällan iscensätter han sin civilisationskritik med en dystopisk lekfullhet och en ironisk distans. Hans verk präglas samtidigt av en skulpturalt öppen synlighet, en formmässig avgränsning och en idémässigt laddad mångfald.

Denna inriktning gäller mycket påtagligt för den skulptur som Anders Kappel uppfört för Göteborgs universitet, i anslutning till Annedalsseminariet vid Campus Linné. En slags barock tångruska som det har fastnat ett fiskdrag i. I den förstorade blåstången finns blåsorna inte längre kvar; nu ser vi endast hålrummen.

Skulpturen är helt gjuten i metall, 2.20 meter hög och grönpatinerad. Den blänkande fiskkroppen är förkromad. Genom noggranna matematiska beräkningar - bland annat med hjälp av Eulers spiral - skapar Kappel ett rytmiskt, följsamt formspråk där det hårda materialet ger ett närmast mjukt intryck.

När Ruska intar sitt rum på den öppna platsen mellan tegelfasader och glasentréer kan verket upplevas från olika vinklar och skilda höjdpositioner. Därmed ”utspelar” skulpturen sig i det motsatsernas spänningsfält som Anders Kappel oftast söker sig fram till för att han skall få - och kunna ge - nya observations- och utgångspunkter.

Inför Ruska, detta tydligt definierade objekt, prövar och omprövar vi också vårt invanda seende. Som betraktare omfattar vi verket med såväl blicken som tanken. Vi kan se rakt in i blåstången; ja till och med krypa in i den. I havstångens känsliga ekosystem kan vi följa de drastiska miljöförändringarna. Här erbjuder oss plötsligt en Ruska ett mänskligt skydd, en oväntad öppning.

Thomas Kjellgren