Ann Böttcher associerade till Thomas Mann när hon såg Tandläkarhögskolans aula. Den ritades 1946 av arkitekterna Nils G:sson Friberg och Ernst Hawerman och har varit i bruk sedan 1949. Rummet med sitt mörka bruna fackverkstak och sina klassicistiska detaljer är gediget, borgerligt och förtroendeingivande. Utan att vilja alltför mycket understryka att också skolan är en heterotopi enligt Foucault, ger rummet ett intryck av att vara ett slutet helt, en plats för särskilda, värdiga ceremonier.

När konstnären gjorde sin ridå Ramverk med utgångspunkt från teckningen Lövrika uddar ville hon förstärka tidsatmosfären i rummet, och underströk den ytterligare genom att låta mörkbetsa åhörarstolarna. På det sättet lyser den vita handbroderade (av HV Ateljé) ullridån med ytterligare glans. Granarna från teckningsförlagan är broderade med linnetråd i mjuka svarta och grå toner med inslag av blått och grönt. De bildar en ram runt dem som blir huvudfigurer vid de olika evenemangen i aulan. Ann Böttcher associerar också till stumfilmens ramar kring de texter som för handlingen vidare. De först tecknade och sedan broderade granarna är hämtade från flera olika förlagor, bland annat från bilden runt Arthur Hazelius, grundare av Nordiska Museet och Skansens valspråk: ”Lyss till granens susning vid vars rot ditt bo är fästat”. Andra granmotiv är hämtade från teckningar av svenska nationalkonstnärer som Erik Dahlbergh och Elias Martin.

Åhöraren i aulan förvandlas till åskådare. I väntan på att spelet kan börja kan hon/han använda ridån som en projektion för egna drömmerier, kanske om att vara på en annan plats, exempelvis i skuggiga, skyddande skogen.

Kanske blir också åskådaren bergtagen. Drömmar har som bekant ofta ett lockande och farligt sug.

Gertrud Sandqvist