Pusslet i alla bemärkelser och med alla dess associationer - fragment och helhet, den rumsliga gåtan och dess lösning - är utgångspunkt för Ann-Sofi Sidéns verk Puzzled realiserat i samarbete med Mats Fahlander vid Campus Gärdet i Stockholm, en plats som en gång huserade Konstfack, och där vi idag finner bland andra Sida, Dramatiska institutet, Naturvårdverket och Teaterhögskolan.

På den plats som tidigare utgjorde Konstfacks innergård har hon skapat ett uppbrutet och polyfont verk som tar markplanet i besittning, men också reser sig upp för att möta de förbipasserande, blickar ner från taket och vänder sig mot himlen, och sätter en hel serie möjliga användningar och förhållningssätt i spel.

De tvåhundra, 2 x 3 meter stora pusselbitarna bygger upp ett helt landskap som tar rummets alla dimensioner i anspråk. I markplanet finns en större sammanhängande del, där ljusslingor i pusslets fogar lyser upp platsen underifrån och nattetid bildar en slingrande växtlik ornamentik av ljus; andra lösryckta pusselbitar har upphöjts till bänkar eller bord som kan användas för att sitta på eller äta vid; ytterligare andra består av negativa former där gräset och annan växlighet tar betongens plats.

Tre distinkta upprättstående figurer bildas av pusselbitar som lutats mot varandra: kanske är de inbegripna i en debatt, en omfamning eller möjligen en strid som tar övervinnandet av tyngdlagen som utgångspunkt.

Till sist, som en omvändning av tyngdens princip, finns också en pusselbit placerad vid takkanten, och den förefaller luta sig ut och överblicka scenen, som om den ville erinra oss om det övergripande perspektivet och etablera en öppning i höjdled. I vertikal pendang till denna tak-bit ligger en bit fast under tyngden av en av huskropparnas hörn.

De olika delarna verkar inbegripa i ett samtal som rör sig från det höga till låga, och aktiverar såväl arkitekturens element som det öppna rum vi rör oss igenom.

Puzzled erbjuder på så sätt en genomgående variation, olika perspektiv som öppnar sig beroende på hur besökaren närmar sig - ritningens optiska och geometriska klarhet, med dess spel mellan figur och grund, kan bara framträda uppifrån, inte för den som närmar sig platsen på marknivån, där de olika delarna endast ges i en ofullständig sekvens. Verket inbjuder oss på så sätt till rörelse, till en promenad som alstrar en känsla av att bli ”puzzled”, men inbjuder också till att söka en serie partiella lösningar.

Ann-Sofi Sidén talar själv om hur olika pusselkonstellationerna bildar en sekvens av ”händelser” som avtecknar sig mot den omgivande markläggningens rutnät (”kollegieblocket”), och i denna bemärkelse utgör pusslet ett inbrott av organiska former, ett ”klotter” i den strikt geometriska miljö som bildas av det övriga markplanet och den svarta glasfasadens ”curtain wall” med dess rätlinjiga segment (1956-60, Gösta Åbergh och Tage Hertzell), som tillsammans med Skatteskrapan är ett av de främsta exempel på periodens svenska version av den internationella företagsmodernism som skapats av bland andra Saarinen i USA.

Om fasaden hyllar geometrin och de prefabricerade elementens modulära elegans, så är pusselbitarnas form och storlek relaterade till människokroppen, som genom en mer oförutsägbar upprepning upprättar en subtil dialog med den omgivande arkitekturen.

Till skillnad från andra pussel har detta landskap inget motiv som det gäller att återskapa, utan motivet är människorna själva i deras kroppsliga interaktion med platsen, som konstnären understryker i sin projektbeskrivning: ”Att låta platsen vara konstverket som i sin tur assimilerar besökaren som betydelsebärande tecken, i sin egen skala.”

Om pusselbitarna på ett sätt är skärvor och fragment, så är det för att de inbjuder oss själva till att foga samman helheten, att med våra rörelser förbinda de olika nivåerna och de olika historiska faser - från den högmodernistiska till den samtida - som tillsammans bygger upp detta rum.

Sven-Olov Wallenstein