Hur kommer man på idén att låta invånarna i ett bostadsområde rösta om vem som ska få skäras ut i ek och bli kvarterets galjonsfigur?

Kanske man kan börja så här: att utföra en offentlig utsmyckning i ett bostadsområde innebär ett ingrepp i människors vardagsmiljö som inte sällan möter negativa reaktioner. I synnerhet om konstnären förblir ett anonymt namn på en skylt och verket uppfattas som obegripligt och maktfullkomligt.

Astrid Göransson galjonsfigur i Fridhem i Karlshamn är först och främst ett praktiskt försök att tänka kring de här frågorna. Vad innebär egentligen det ”offentliga” i ett offentligt konstverk? Den är alltså långtifrån bara en träskulptur - även om det förstås är viktigt att den färdiga bilden till slut kom på plats, som en symbol för den långsamma, interaktiva process som ledde fram till den.

Det som skiljer Fridhem från andra liknande områden är att det ligger i en småstad. I Fridhem befinner vi oss långt från den aggressiva sociala befästningsarkitektur som satt sina spår i Rosengårds ”kinesiska mur” eller Stockholmsförorternas höghuspalissader. Men allt är relativt, och även en liten stad som Karlshamn tycks ha behövt sin ”problemförort” för att på något vis falla in i mönstret. Utan getto, inget city.

Men i ett mindre område är det också lättare att vända en negativ utveckling. När det kommunala bostadsbolaget bestämde sig för att få ett konstprojekt till området resonerade man på ett sätt som faktiskt påminner en del om den interaktiva konstens drömmar om en bättre värld, en bättre konst. Hur är det: kan man öka ett helt områdes självkänsla bara genom att visa att det är värt att satsa pengar på? Och kan denna självkänsla i sin tur bryta den faktiska - ekonomiska - segregeringen?

Att sådana frågor överhuvudtaget ställs, och att de blir föremål för ett konkret experiment betyder något. Sådana försök sker bara under vissa omständigheter: under vissa tider, och på vissa platser. Idag är Fridhem inte minst en sådan plats.

Dan Jönsson