Ödet, obestämdhetsrelationen, lagen om alltings jävlighet - kärt barn har många namn. Charlotte Walentin har alltid intresserat sig för de där ögonblicken när man tappar kontrollen, när planeringen övergår i något annat, något oväntat, en upptäckt. Hennes projekt är gärna uppenbart omöjliga.

I ett av de senaste har hon till exempel försökt teckna av filmer medan de visas. Dessa ”filmteckningar” brukar sluta som abstrakta moln av svarta streck, var och en ett virrvarr av övergivna ansatser, en fraktal karta över halvt omedvetna beslut.

För Studiecentrum, studentbiblioteket på Lunds tekniska högskola, har Charlotte Walentin rest en port av - ja, av vad? På två motstående väggar i en trång passage formar orden ur flera hundra romaner varsitt tydligt, grafiskt mönster. På ena sidan växer inledningsmeningarna från kanten in mot väggens centrum, trevande, som början till en verbal organism, en vävnad av ord. Mitt emot formar slutorden ur samma böcker en mörk, dramatisk explosion. En Big Bang av språklig urenergi.
 
Charlotte Walentin gestaltar relationen mellan ansats och avslutning som en existentiell förhöjning: en skillnad i intensitet, i fokus. Liksom dessa berättelser väntar vi alla på vår form, är vi ett slags explosioner i vardande. Walentin antyder bibliotekets rituella dimensioner genom de anslutande väggarna vars mönster för tankarna till bokryggar - men också till en pelarsal. Mönstret återkommer i gråskala på nedre botten, där hon på en av väggarna ”fällt ner” ett stycke av innertaket, som en spegling. De grova spånen i institutionstakets brandskyddande isolermaterial förvandlas i hennes omsorgsfulla teckning till en karta, ett nät av okända förbindelser. Det liknar faktiskt till förväxling något planerat.

Dan Jönsson