Det har fastnat något kletigt på Kemicentrums innergård. Formen antyder en rörlighet, en trögflytande massa - eller, om fantasin räcker till, ett molekylärt moment fyllt av komprimerad energi, här i våldsam uppförstoring.

Någonstans mellan skulptur, landskap, möbel och modell förhåller sig formen till omgivningen som vore den en antites, en naturlig eller organisk konfrontation mot teknik och vetenskap. Den framstår som en tillfällighet, en åsikt eller känsla, och därmed verkar den också trotsa sin institutionella inramning med dess anspråk på rationalitet och objektivitet. Men vilken plattityd att se det så! Dikotomin mellan konst och vetenskap, känsla och förnuft, natur och kultur, är lika sliten som den är falsk; ett hinder för varje djupare insikt, snarare än ett differentierande verktyg. För ingenting i Gunilla Bandolins verk Molekul är format av slumpen, utan är tvärtom resultatet av noga beräkning och ett mödosamt hopfogande arbete.

Verket står stadigt på konstnärens tidigare erfarenheter av platser, objekt och människors beteenden: av sätt att sitta, att ta plats, att skapa och tillgodogöra sig möjligheter. Det är en kunskap som är lika förnuftsbaserad som vetenskapsmannens - och lika intuitiv.

Betraktad som en molekylär modell säger verket något väsentligt om vetenskapens villkor, om försöken att fånga de svårgripbara fenomen som kallas energi och materia. Men det bemöter också det faktum att vetenskaplig framgång (liksom intelligens) är kontextuell och socialt betingad, det vill säga avhängig energin i det dagliga mänskliga utbytet.

Som mötes- och sittplats betraktad tillgodoser detta exakt kalkylerade objekt ett helt spektrum av interaktiva situationer, från det högtidliga tillkännagivandet till det intima skvallret. Är det en social skulptur? Eller en socialt producerande kunskapsmodell? Det är just en sådan osäkerhet som innebär att konstnärens "klet" kvarstår som en vetenskaplig utmaning.

Catharina Gabrielsson