”För vilsna fötter sjunger gräset”
Hjalmar Gullberg

Står man i fånget mellan de båda varsamt avsmalnande bilder av förfluten högsommar som möter besökaren i Malmö hovrätts svagt uppåtstigande entré befinner man sig samtidigt mitt på den ängsstig i det förgångna som binder dem samman och på ömse sidor om det tidsliga skrank som skiljer dem åt. På något vis dröjande tycks syskonparet i den högra bilden invänta de bägge yngre upplagor av sig själva som i den vänstra, långsamt och inte utan viss tvekan i stegen, strosar genom en tidigare sommars knähöga gräs. Deras frånvändhet ett värn mot det oavlåtligt registrerande öga som hela tiden betraktar dem på håll. Samma öga som på ett paradoxalt sätt också tvingar dem bort från oss, låter dem förbli i det onåbara avståndet.

Liksom tidigare i Gunnel Wåhlstrands många gånger starkt suggestiva verk kretsar också Ängen kring ett utforskande av de minnen och platser ur faderns barndom som ligger hjälplöst bortom den egna biografin, alltmedan ateljéarbetets närmast taktila omsorg om detaljen erbjuder ett sätt att om än tillfälligt vända frånvaron till sin motsats, till närvaro och till kroppsligt förnummen erfarenhet av att ha varit där. Ändå är hovrättsdiptykens huvudsakliga ärende till dels ett annat. För genom att låta bilderna ingå i samma narrativa kontinuum berövas inte bara de fotografiska förlagorna sin autonomitet, fram träder istället konturerna av den ansiktslöse betraktare som är intill förväxling lik den biologiska farfar konstnären själv enbart har få minnen av, men vars kvardröjande blick Ängen delvis övertar och införlivar med sin egen tillkomst. Som citat eller som en tidigare berättelses avtryck i bildernas exakt tecknade tusch.

Verkets platsmässiga indexikalitet sträcker sig därmed längre än till dess rent rumsliga anpassbarhet, dess milda gråtoner och följsamt integrerade perspektivlinjer. Allt kommer an på frågan vad det betyder att ständigt ompröva och att oförväget sätta sin tilltro till en annan människas blick. Att närma sig en okänd berättelse genom att lägga örat till bilden och höra, för att anspela på en fras hos Ann Jäderlund.

Däri ligger Ängens löfte. Därtill också en av rättsväsendets allra innersta förutsättningar.

Henrik C. Enbohm