Bakom rättens ledamöter löper en strimma av frostigt glas. Det är Anna Bärnskogs konstverk Horisont som tecknar ett långsträckt landskap på väggen i en av salarna i Göteborgs nya domstolsbyggnad. Vi ser en terräng vars kontur höjs och sänks som i en återkommande, långsam rörelse. Landskapet liksom andas fram med lugna tag. I de gjutna glasblock som bygger upp reliefen finns en tyngd och en stillhet, men också något sprött och ömtåligt. För det intryck av beständighet som materialet och det avbildade landskapet först vill ge är bedrägligt; glas kan krossas, is kan smälta. Tanken går till vår jords glaciärer, som i en tid av stigande temperatur inte bara utgör fantasieggande platser utan också blir ett smygande hot. Så för konstnärens Horisont in både en bit natur och en känsla av oro i den underjordiska, högteknologiska säkerhetssalens interiör.

Anna Bärnskog har sina verk i keramik och glas ofta återkommit till naturen som motiv. Hon har gestaltat sedimentations- och kristallisationsprocesser och intresserat sig för hur ljusreflektioner kan skapa suggestiva mönster. I Horisont ligger tyngdpunkten på landskapets övergripande form snarare än dess detaljer. Men isvidderna som tyst döljer det som ligger under dem framstår i detta sammanhang också som en kommentar till glömska och förnekelse, och till domstolens försök att tränga igenom lager av berättelser för att klarlägga en sanning eller rekonstruera ett händelseförlopp. Isen döljer, men kan också bevara. Här finns en spänning mellan det frusna och dess möjliga upptinande, mellan det förgångna ögonblicket och minnets avtäckande och levande återkallande av det. Också i små luftbubblor man upptäcker i glasblocken om man går nära verket framträder den frusna rörelsen och dess sällsamma dynamik - minns Harry Martinsons beskrivning i Aniara av hur en blåsa i ett glas oändligt sakta förflyttas "mot en annan punkt/ i glasets kropp och efter tusen år/ har blåsan gjort en resa i sitt glas".

Love Jönsson