Hos AnnaSofia Mååg händer allt på ytan. Det är det märkvärdiga. Men det tar ett tag innan man upptäcker denna enkla sak - och att den leder till nerven i hennes keramiska konst. Verken som hon gjort för Sundsvalls tingsrätt - sex arbeten fördelade på lika många förhandlingssalar - har anpassats noga till de olikartade rummen och deras funktioner. Sällan har hennes estetik fungerat så väl som här.

Mååg skildrar snö och is, berg och skog, horisont och molnlinjer, vintermörker och sommarljus, och hon gör det med lika delar sinnlighet, stramhet och lågmäldhet. Man ser snabbt anspelningarna på ett arketypiskt norrländskt landskap. Hon har tidigare gestaltat så vardagliga ting som pimpelhål: ett skulpturalt vitt fat med en grönglaserad hålighet som ser ut att vätska sig, allt som skuret direkt ur en fjällsjö. Konkretionen är slående, men mångtydigheten är nästan obscen.

Hos AnnaSofia Mååg är sinnligheten inte ett mål, bara ett medel. Hon underkastar sina verklighetsnära motiv en medveten reduktion för att arbeta sig fram till abstraktioner laddade med gåtfull innebörd. Med hjälp av lera, glasyr, textur och färg frammanar hon existentiella scenerier. Björkens ådring är björkens ådring, bergets skrev är bergets skrev, isens sprickor är isens sprickor - men dessa naturmotiv talar samtidigt på ett annat plan. De iscensätter en spänning mellan outtalat och uttalat, dolt och blottat, hemligt och uppenbarat, allt sprunget ur den mest direkta sensualism.

Här finns nyckeln till Måågs arbeten. Till skillnad från de flesta keramiska konstnärer är hon ointresserad av förhållandet mellan yta och djup, lika litet utforskar hon spelet mellan material och tomhet. Allt händer på ytan, en förtjockad yta med sättningar, håligheter, förskjutningar, sprickbildningar, krackeleringar. Medlen är små, uttrycket återhållet, just därför är dramatiken så stor.

Sara Danius, professor i estetik och kritiker i Dagens Nyheter