I sitt konstnärskap håller Christian Pontus Andersson nyckeln till en parallell dimension som befolkas av trimmade manliga feer. Dessa väsen är besläktade med änglar, med en anfader i titanen Atlas och har som gamla gudar också behov av fysiska kroppar, den egna att vårda, den andres att smeka. Man kan kalla dem överskridare. De bor i spegelsalar, äter glastårtor och stretchar till tonerna av distade harpor. De tuktar sina kroppar i vemodig vakan över vår längtan efter transformationens njutningar. Då och då tillåts konstnären att eskortera några av dessa väsen till matkassarnas och gummistövlarnas värld, där de frysande går med på att stilla sin flykt.

Ovanför motionärernas huvuden intar nu sju mansväsen sina positioner, fästa i stag och vajrar, men också förankrade i antikens geometri och skulptur. Den omgivande arkitekturen och upphängningens trapetser lyder under den Euklidiska geometrin. Med sin lätta makeup påminner de oss om att den klassiska skulpturens nakna marmor en gång var naturalistiskt - kanske till och med vulgärt - bemålad. En intim beklädnad mjukar upp den spända perfektionen och skyler de taktilt känsligaste kroppsdelarna: handskar, strumpor och en kyskt hyskad trosa, och en överdimensionerad hjälm som placerar truppen i space age-couturens estetik, där Courrèges införde sin huvudbonad för gravitationslös elegans. Kropparnas formation har vi sett i aerobic-klassens narcissistiska uppställning av svettiga anatomier. I oss finns även bilden av en grupp fastspikade män på Golgata. Man kan även föreställa sig en Michael Jackson-video regisserad av Leni Riefenstahl.

Om dessa väsen är de nya gudarna så består deras välsignelse i att bära den perfektion som människan inte mäktar med. Atlas sattes att bära skapelsen på sina skuldror, som straff för sitt uppror mot den nya tidens gudar. Hans namn gavs till kroppens gränstänjare - atleten, men också till kartboken, gränsernas befästa skrift, tryckt för att leda de som i tanke eller rum önskar röra sig över dessa skiljelinjer. Nu tar överskridarna över atletens börda.

Malin Zimm