Det finns alltid ett innan och ett efter. Innan stormen. Efter kärleksakten. Hur var det innan? Efter? Christina Skåruds diptyk Innan och Efter fångar denna återblickandets dramatik utan att hamna i enkel skådespellogik.

"Innanbilden" som föreställer en nattvy genom ett fönster över ett stadslandskap är mer abstrakt, medan "efterbilden" som föreställer en uppställning glasföremål är mer realistisk. Det diffusa minnet har övergått i ett klart seende. Bilderna upprättar en elegant dialektik mellan det självbespeglande stadslandskapet överlappande flera rumsligheter och de självtillräckliga glasföremålen uppradade som tennsoldater. Båda bilderna badar i ett vermeerskt lugn, men "innanbilden" har ett djup som "efterbilden" saknar. Är det för att minnesbearbetningen och tolkningsprocessen fortfarande är öppen? "Innanbilden" fångar den övergång som kännetecknar alla konstnärliga mognadsprocesser - behovet av att förvandla den egocentriska spegeln till ett utåtriktat fönster och insikten av att utåtblickandet alltid inbegriper ett inåtblickande.

Christina Skåruds konstnärskap har alltid kännetecknats av en ekvilibristisk balansgång mellan abstraktion och figuration, mellan fenomenologiska analyser av tingens och ljusets samspel och en narratologisk vilja att upphäva all handling. Större delen av hennes skalpellskarpa slow art uppehåller sig vid bilder av persiennfiltrerade utåtblickanden ur den egna ateljén. Persiennen - detta ömsom blottande ömsom skyddande föremål, blir både skyddsmur och kontaktyta. Precis som i den franske författaren och filmaren Alain Robbe Grillets kultroman Jalousi (1957) skapas dramatiken i Skåruds målningar i det maniska detaljseendet, i det tomrum som uppstår mellan betraktaren och det ständigt undflyende dramat, med andra ord - i blicken.

Skåruds ledtrådsmåleri i Innan och Efter ger oss samma paranoida känsla av att något har skett som hos Grillet, men vi får inte veta vad, när eller hur. Det är en perfekt projektionsduk för de dramer och oupplösta fall vi bär inom oss.

Sinziana Ravini