Framför den nyligen färdigställda byggnationen av Blåsenhus - Uppsalauniversitets centrum för pedagogik och lärande - har Doris SapunarBengtsson skapat en skulptural miljö som anspelar på kontemplationens och upplevelsens mångskiktade erfarenheter. Att träda in i denna miljö är att ingå i ett flöde av människor, omgivande parklandskap och arkitektursom tillsammans utgör ett integrerat helt.

Gestaltningen består av en grov cirkelformad sten i svart diabas, inlagd jäms med den omgivande marken. Diabasens cirkulära form har kompletterats med tre grupperingar av avlånga former i vit marmor. Utformningenav skulpturen i tre utspridda delar ger verket karaktär av splittring men ger det också en dynamisk rymd som lockar uppmärksamheten och denkroppsliga medvetenheten mot ett större sammanhang. Vad som antyds i denna koreografi av små rörelser är en kontemplativ bild över relationen mellan individ och grupp och kommunikationens ofta sårbara och bräckliga förutsättningar. Konstnären har liknat det vid en expanderande kraft som måste vara närvarande i varje människas liv; en princip, en expansion genom utbyte.

Verket betonar diabasens råa materialitet. Stenens grova övre ytskikt, i sin återhållsamma massivitet, visar upp sina håligheter och spår från brytningen där polerade cirkelskåror bildar ansamlingsplatser för vilande vatten innan det rinner av. Den vita marmor som är placerad över diabasen ger intryck av att hindra vattensamlingens flöden. Tillsammans med den avlånga och lätt erotiska form marmorn har öppnar verket upp i riktning mot en tillblivelsens plats där till synes oförenliga krafter kan ingå nya allianser.

Doris Sapunar Bengtsson har skapat en plats att dröja vid, en skingrande rofylldhet som ställer frågor om dialog och utbyte i ett återhållsamt men tvingande ljus.

Martin Grennberger