De flesta barn och vuxna har en klocka på sig (eller en i mobilen), men i fickan har de vare sig tumstockeller måttband, detta trots att rummet är lika grundläggande för oss som vad tiden är.

Skälet är enkelt: den egna kroppens utsträckning hjälper oss som måttstock för rummet, men för tid har vi inte några lika pålitliga känselspröt. Därför har vi egentligen ett större behov av "timstockar" än av tumstockar.

Med sitt ljusbaserade konstverk Skoltiden har Jenny Nolstam skapat tre olika tidsrum: ett som genom en positionsmarkering visar var i skolåret man är just nu, ett annat som i färg visar var på dygnet man är och ett tredje som pulserar i takt med ett hjärta som slår.

De tre "tidsrummen" är väl integrerade i byggnaden och finns på olika ställen i skolan. De lockar genom att bjuda på skönhet och rytm. Som fixpunkter gör de motstånd mot skolans stress, och de stimulerar en att röra sig längs läsårstidskurvan. Skönhet, icke-stress och rörelse - alla utgör de konstruktiva bidrag till hjärncellers utveckling. Precis så som det bör vara i en skola.

"Den längsta resan är resan inåt" - så formulerade sig Dag Hammarskjöld. Kunskaper om vår värld behövs inte bara för sin egen skull utan också för att tränga in i varje liten unge och varje tonåring som hjälp inför de svåraste frågorna: "vem är jag?", "hur kan vi veta det vi vet?" och "vågar vi tro på framtiden?". Skoltiden blir på Olandskolan knappast synonymt med det summariska "tio år" utan med "tiden-så-som-den-uppenbarar-sig-i-vår-skola": ett konstverk som inbjuder en att gå inåt i sig själv, föra samman och söka helheter och sammanhang. Som extra bonus ger det också två festliga läsårsmarkeringar: höstens skolstart ("nu drar vi igång!") och sommarens skolavslutning ("nu är det paus, nu har vi sommarlov!").

Bodil Jönsson