Å ena sidan en extrem närhet till den rena verkligheten. Å andra sidan ett melankoliskt, nästan sorgfyllt medgivande av att vara på avstånd till det avbildade. Som om det för alltid vore dött. Det är den fundamentala dubbelheten som präglar det fotografiska mediet.

I gestaltningen Syntes poängterar Kristina J. Eldon just denna dubbelhet, spänner den till det yttersta och uppmanar oss att förnimma intimiteten i det för övrigt förbisedda, att låta tankarna gå in genom verkets öppna dörrar och skicka dem i andra riktningar när en ruta eller ett galler i bilden blockerar blickens otåliga flackande.

De 12 fotografierna har monterats tätt intill varandra i en stor ljuslåda med belyst bakgrund så att de kommer betraktaren till mötes lysande, dag som natt. Denna montering ger ett eko från de reklamljuslådor som vi ständigt möter i stadens rum, och från något mera premodernt, nämligen kyrkans glasmosaik. Det är sådana motsättningar och likheter som verket syntetiserar i form såväl som i de enskilda fotografiernas motiv, men med en långt mer öppen betydelse. Hemliga dörrar i palatsliknande rum som endast kan öppnas av de invigda visavi en mycket mera modern, ful dörr i ett offentligt rum. En dörr som i gengäld står på glänt. Den glittrande ljuskronans filigranguldmönster visavi trädets svarta armar mot en kall himmel. Guld och rött silke - fågelspillning och grå betong. Den flyktiga, förstörda affischen visavi de fint inbundna, gamla böckerna. Stängda dörrar, nät och ramar visavi speglingar, sprickor och skuggor som låter oss ana något mera. Hemligheter bakom det skenbara.

Syntes upprepar den stora glasentréns rektangulära form och skapar förbindelser mellan Uppsalas humanistiska kunskapsproduktion i Blåsenhus och det rum som finns i stadslivet utanför och grannen Botaniskaträd gården. Eftersom verket så stringent utnyttjar fotografiets dubbelhet kommer det att utsända betydelse eller skapa förvåning - både hos den studerande som snabbt passerar förbi med disträ blick och hos den som stannar upp för att låta sig sugas in av dess ljus en längre stund.

Mette Sandbye