Något oväntat framträder först i ljuset av något annat. I samma sekund vi tror att vi förnimmer något speciellt framträder ibland något helt motsatt och vi förflyttas från ett tillstånd av säkerhet till en värld av osäkerhet. I mötet med konst sker då och då denna förflyttning genom våra sinnen.

Att uppleva sig vara någon, ha en egen identitet, bygger enligt vissa teorier bland annat på förmågan att skapa relationer. I objektrelationsteorin menar man till exempel att det är först i mötet med något annat eller någon annan som vi blir till. Linnéa Jörpelands skulpturer för Inre hamnen i Sundsvall betonar mötet och relationen. Skulpturerna Gryning, Mötet och Spår påminner oss om att alla bär på ett släktskap, är beroende av och ibland känner igen eller berör hittills okända sidor hos varandra. Hur småsaker, obetydligheter, avgörande ögonblick speglas och avspeglas i och utanför oss själva. Vare sig en människa väljer gemenskap eller ensamhet så påverkas hon av en ständigt pågående interaktion med sig själv och omvärlden. Konsten kan fungera som uppfångare, omvandlare och gestaltare av dessa interaktioner, kanske även som generator för dem. De skeenden betraktaren får ta del av längs kajkanten i Sundsvall kan lika gärna vara gestaltningar ur det inre och fördolda eller tvärtom faktiska situationer som utspelar sig.

Linnea Jörpeland talar om att smälta in och framstå lågmält men också om att utforska och berätta sin egen bestämda sak. I sitt konstnärliga arbete uppvisar hon om och om igen en särskild förmåga att visualisera flera meningsskapande lager i ett och samma konstverk. Hon menar att livet är fullt av frågor, händelser och utkast och att det är de lustfyllda intrycken och förbiilande upplevelserna hon gestaltar.

På kajen råkar en man i kattdräkt på en katt, en hund speglar sig i sina spår. Båda är utförda i full skala och beblandar sig med dem som vistas på kajen. Ett änglaväsen vakar över dem.

I skulpturgruppen Skeenden framställs världen på samma gång fast förankrad, klar och lekfull men likväl instabil och undflyende. I mötet med ett tillfälligt associationsflöde, tankespår, är det endast betraktarens förmåga till inlevelse som sätter gränser för var det fysiska konstverket börjar eller slutar och upplevelsen tar vid.

Ann Magnusson