I ett skogsbryn kan allt hända. Här häckas, jagas, övervakas, krigas och äts. I denna ibland skenbara idyll pågår en hetsig kamp mellan liv och död. Inte sällan finner man också intressanta spår av mänskliga rester. Täta buskage är utmärkt för att dölja eller gömma det brukade eller det icke önskvärda. I skogsbrynet återfinns en spännvidd av allt liv.

Niklas Karlssons känsla för tråd är fascinerande. Han gestaltar rörelse, mönster och mening med tunn tråd. Genom att fästa den från en punkt till en annan frambringas en linje, en kognitiv sträcka som förkroppsligar föränderlighet och skapande. Själva tillblivelsen tar fart från enkelhet till komplexitet.

Den enskilda tråden är vek, men det är i den väldiga mängden som den blir kraftfull. Det maniska upprepandet är ett tillvägagångssätt för att visualisera system och strukturer. Strama och skarpa volymer klär väggytorna och bildar ansenliga formationer. Det skulle kunna upplevas som statisk väggdekoration. Men det är påtagligt hur sinnligheten tar över och verkligen förnimmer ett stycke rofylld och förtätad natur. Det är egentligen underligt hur Niklas Karlsson genom sitt formalistiska förhållningssätt kan ge så mycket liv i en abstraherad natur. De skulpturala objekten inrymmer en enastående känsla för färgernas värde och mellanrummet som uppstår mellan trådarna skapar transparens och subtila skuggeffekter. Verket berör även emotionellt. Var hör egentligen människan hemma? Har vi fortfarande koppling till naturen i någon mån eller är vi numera helt och hållet kultur?

Verket är placerat i en entréhall till den nya domstolsbyggnaden, där många personers väntan kan upplevas som en laddad och känslomässig svår situation.

Liksom i det verkliga skogsbrynet framträder olika öden och händelseförlopp. Genom sina trådar skildrar Niklas Karlsson tillvarons förunderliga väv. Livets flyktiga ögonblick och vår egen mänskliga skörhet gör sig påmind i den spända tråden. Skogsbryn är spetsiga tillstånd av poesi och saklighet.

Nicolas Hansson