Hur fri är människan? I Brott och straff väljer Raskolnikov att mörda en pantlånerska då han anser sig stå över lagen, men samvetet hinner ikapp honom och han väljer slutligen att bekänna. Det är en klassisk skildring av den humanistiska moralens triumf. Hur fri är då konstnären? Det är svårt att visa på frihetens njutningar utan att hamna i ett postmoralistiskt limbo eller skildra ofriheter utan att reproducera nya. Pia Mauno lyckas med den svåra konsten att fånga de faser i livet där miljön och slumpen ännu inte kastat sina avgörande tärningar. Hon löser upp den deterministiska världsåskådningen till förmån för en dialektisk relation mellan människan och hennes situation.

Bildsviten Vägen in. Vägen ut är producerad för Göteborgs tingsrätt, en byggnad för lagtolkning och livsomdaning. Bildsviten är en fresk över individer som färdas i ett fantasmagoriskt stadslandskap. En del åker rulltrappor, andra rullar av egen kraft, medan vissa ser ut att vara uppfångade i banor som trotsar både tid och rum. Individernas kläder bildar en syntes av Commedia dell’artes harlekiner, Malevichs kolchosarbetare och skateboardkultur. Rytmiken i de slingriga färgbanorna bryts upp av gatlyktor som blickar ner på det samhälleliga mörkret, medan snurrande färgprismor alluderar på ett system som hakat upp sig.

I vissa målningar öppnar stadsrummet sig mot högre dimensioner via koncentriska cirklar som för tankarna till Sonia Delaunays orfiska målningar. Maunos verk kan kanske inte som Orfeus styra över sakernas gång, men de kan få de inblandade att drömma sig bort till en annan verklighet. Den sista bilden är med sin rampliknande form och uppåtklättrande trappor både en vändzon och flyktmöjlighet, beroende på hur man ser den. De blåsvarta färgremsorna som förbinder och rytmiserar bilderna anspelar också på en annan, psykisk dimension, som varken övervakningskameror eller förhör kan få tillgång till. Det är när allt kommer omkring där den slutliga kampen mellan gott och ont, rätt och fel äger rum, och denna kamp trotsar alla representationers lagar.

Sinziana Ravini