Enfärgade och lågmälda eller färgsprakande och iögonenfallande - de nya konstverken vid Högskolan Väst låter sig inte enkelt beskrivas. Deras uttryck varierar med tiden på dygnet, och vad som på dagen kan framstå som diskreta tillägg till miljön förvandlas mot kvällen till lysande signaler.

I stenbeläggningen på ena sidan av högskolans huvudbyggnad vilar en grupp stjärnor vars kanter byggs upp av ofärgade glasblock. På natten glöder glasblocken av ett grönt ljus, sändande sina anrop till himlen lika mycket som till fotgängarna. På andra sidan byggnaden svävar en grupp planeter, vita klot som efter mörkrets inbrott blir belysta med UV-ljus som får dem att lysa i starka färger. Det är konstverk som inte har någon fram- eller baksida, eller skall ses från en särskild vinkel. Tvärtom poängteras betraktarens rörlighet genom att verken ter sig annorlunda sedda uppifrån än från sidan, respektive på dagen eller på kvällen.

Konstnären Susann Rönnertz har i verken genomgående använt talet tre som gestaltande princip. Antalet klot, färger, stjärnor och i marken nedsänkta ljuspunkter är alla jämnt delbara med tre. Här finns en hänvisning till den samlokalisering av tre tidigare högskoleenheter som Trollhättans nya campusområde utgör. Men det ryms även referenser till äldre tiders astronomi och dess spekulationer kring harmoniska matematiska samband i världsrymden och den ”sfärernas musik” som troddes ljuda mellan himlakropparna.

Även ljuset framträder som en betydelsebärande del av verken, lika påtaglig som ogripbar. Susann Rönnertz själv talar om sina arbeten i det offentliga rummet som ett ”utvidgat måleri” där ljuset är centralt. Ljuset och dess växlingar ger sig till känna framför våra ögon men etablerar också förbindelser till ett mystiskt, kosmiskt sammanhang - till de verkliga planeternas och stjärnornas rörelser och det rytmiska spel mellan natt och dag de skapar i vår vrå av solsystemet.

Love Jönsson